livet

Att skaffa barn

Jag har precis sett Hanna Hellqvists kortfilm som heter Hannas Baby och finns på SvtPlay här och jag känner igen mig så otroligt mycket i hennes tankar, oro och funderingar.

Min oro med att skaffa barn själv är…

– att jag inte är tillräcklig. Som ensam förälder finns bara en, jag sätter ett barn till världen utan pappa. Utan en naturlig manlig förebild, jag tar faderskapet ifrån barnet inte bara som barn, utan under hela dess liv.

– att det är en rent egoistisk tanke och vilja. Jag vill ha barn för att mitt liv ska kännas komplett.

– tänk om. Tänk om något händer mig? Om jag blir barnets enda vuxen, hur ska barnet då klara sig? Det är inte snällt, inte alls.

– hur överlever jag de första 18 månaderna? Jag är helt ärligt jätte orolig för att hur jag skulle klara av ett och ett halvt år isolerad med en bebis. Att dag ut och dag in vara utelämnad åt en skrikande bebis. När jag väl får balansera upp det med jobb igen är jag inte orolig, men hur klarar jag den första tiden utan att helt krevera?

– tänk om barnet växer upp och inte tycker om mig? Inte förstår mitt val, tycker att jag gjorde fel och var egoistisk som valde barn… tänk om barnet inte älskar mig.

Det är några funderingar och oro jag bär runt på och som gnager. Är man två kan man dela, gör jag detta är det Jag och bara jag.