En skitmorgon

Han håller fast allt vad han kan i mig. Hans fingrar borrar sig in i mina armar. Om han släpper taget går något sönder. Jag sliter bort honom. Pussar honom. Smeker honom på kinden medan han skriker hysteriskt “mamma!”. Tårarna rinner utför hans kinder. Mitt hjärta värker. Jag vet att jag kommer ångra mig. Att hela dagen kommer gå åt för att analysera den här stunden och ångra den. Jag säger “hej då” en sista gång och i samma ögonblick som jag vänder mig om går hjärtat i bitar. Jag får andas djupt för att inte bryta ihop jag med. Ta honom i famnen och springa därifrån. Men jag biter ihop. Andningen snörs ihop av tillbaka hållen gråt och jag går snabbt därifrån. Mot jobbet.

Jobbet som är viktigare än mitt barns vilja att vara med mig. Eller?

Tänker hela dagen att händer det imorgon igen ska jag göra annorlunda. Då är vi hemma tillsammans.

När jag hämtar honom är han glad igen. Då är allt glömt. Ingen mammighet. Jag har ont i magen hela dagen för lämningen nästa dag. Ångesten maler. Hoppas han inte gråter. Hoppas han är glad. Klumpen är tung. Och då är jag ändå inte den som mot min vilja blir lämnad. Hur mår han?