Jag gillar att landa i lögnen

Jag lyssnade på Anna Hedenmos sommarprat. Det var lite spretigt, det ska jag erkänna, och kanske lite skrytiga ibland med episoder jag inte riktigt fattade poängen med typ en lång episod där hon berättar om när hon intervjuar Henning Mankell.

Hon pratar om sociala medier och bilderna vi lägger ut. Ytan. Det perfekta. Var det inte likadant förut? Att man tog fram kameran i de lyckliga stunderna? Hon frågar sig om släktingar var lyckliga som på bilden eller vad som fanns bakom.

En viktig diskussion. Ja. Vi behöver hela tiden påtala att Instagram inte är verkligheten. Mammarollen är sällan rosenskimrande dygnet runt så som den kanske framställs. Även min sjukdom, diabetes typ1, kan jag tycka framställs ganska glamoröst i sociala medier med de som är självutnämnda ambassadörer för sjukdomen.

Samtidigt så vill jag så gärna landa i det lyckliga när jag tänker på tex mina farföräldrar. Klart jag vet att de gick igenom svårigheter på alla möjliga sätt och plan livet igenom. Men jag vill lixom tänka på hur fint det blev till slut, att de var mestadels lyckliga, ja lite “slutet gott, allting gott”. Så vill jag också tänka på mina vänner. Att det finns massa problem och svårigheter vi delar men det är de fina stunderna jag vill landa i.

Jag vill inte att Nils som vuxen ska behöva fundera på om jag var lycklig på den eller den bilden eller vad jag dolde bakom leendet. Jag vill att han ska veta att jag är en människa med kamper, sorger och glädjeämnen precis som alla människor. Men att jag i grunden är lycklig. Framförallt vill jag inte att han ska känna att han behöver bära varken mina sorger nu eller senare i livet.