Girlytalk

Vänskapsfunderingar 

Jag funderar mycket över vänskap. Det gör jag typ alltid för vänskap är jätteviktigt för mig men det är så himla svårt. 

Vän 1 har fått sitt andra barn. Hon har ett barn som är som Nils och en nyfödd tiden för mig finns inte och jag är så frågande till stressen med det andra barnet. Jag känner mig åsidosatt och funderar jättemycket över om hon någonsin (japp är dramatisk) kommer ha tid för mig igen? Våra barn går inte riktigt ihop eller… 

vän 2 har tre barn och vill inte jobba. Att inte vilja jobba ör så främmande för mig och att jobba är något fundamentalt i min värd. Har du inget som hindrar dig (funktionsnedsättning tex) så ska du jobba. Att hon inte vill jobba blir lixom som en spricka mellan oss. Visst alla är olika men vi ska bidra om vi ska få. Dessutom tror jag att alla människor mår bra av att jobba och tillföra. 

Vän 3 är drygt halvvägs i sin graviditet och är konstant besviken och bitter för att hon inte mår som jag mådde. Hon mår exakt som vanligt och är så besviken. Hon hoppas hela tiden att hon ska börja kräkas och jag känner mig… kränkt? Eller som att hon inte förstår vilket helvete det var för mig. 

Och jag vet faktiskt inte hur dessa vänskaper ska kunna fungera i framtiden. Hur vi ska kunna mötas, få tid för varandra eller hur jag ska orka vara normen i en värld där jag inte är det. 

Kommentarer inaktiverade för Vänskapsfunderingar