Hemnet comeback

Igår hade jag en riktig meltdown. Mitt hjärta var på  väg att gå sönder och trots att jag försökte distrahera mig med att träna, åka och byta julklappsjackan och fixa så gick det inte. Jag var helt bedrövad. Fick inget som helst gehör på mina sms till T och inte ett ljud kom från hans sida. Jag trodde att jag skulle implodera av sorg och ensamhet.

Så, jag gjorde det jag absolut inte skulle ha gjort när jag var i den sinnesstämningen, jag åkte till huset. Där låg en dödssjuk (influensasjuk…) T på soffan. Jag vräkte ur mig tusen frågor och tänkte att bara jag fick ställa dem så skulle det kännas bättre. Då kanske jag skulle kunna få ett svar som lugnade mig. Hur idiotisk kan man vara? T hade ju inga svar, han svarar “jag vet inte” på allt. Vad är målet med de här två månaderna? Hinner du tänka? Vad känner du? Saknar du mig över huvudtaget? Är du helt likgiltig för om jag är här eller inte? Ser du att jag kommer flytta tillbaks hit i slutet av februari? Vad har du sagt till släkten? Ska jag ringa och tacka för julklapparna? Har vi en dejt på lördag? Jag dränkte honom i frågor och svaren var, ingenting.

Jag borde ju veta det. Det går inte att pressa någon att svara, men jag behöver svar. Igår behövde jag något att hänga mig fast vid. Ett hopp, ett gemensamt hopp om att vi kommer att landa tillsammans. Det fick jag inte, och det gjorde mig än mer bedrävad. Jag grät litervis med tårar igår. Litervis. De rann konstant från eftermiddagen till sent igårkväll. Alltså självömkan är bland det mest ocharmerande och osexiga som finns och den frossade jag i igår.

I misären öppnade jag mitt Hemnet konto och lade in en sökning på 2-3or i rätt del av staden. Jag har sparat pengarna från min försäljning förra året och hade tänkt att de skulle gå till handpenning i ett gemensamt hus. Nu kanske de istället blir insatsen i en ny lägenhet och nu kommer jag försöka sikta på en lite större, med utrymme för gästrum och kontor. Jag trivdes bra nära skogen så jag tänker inte byta del av staden, även om det lockar att bo nära vattnet också. Betyder det här att jag släpper taget? Nej, men jag som person behöver känna att jag har makten i egna händer. Att jag styr mitt liv och har en plan B om plan A inte fungerar.

Jo, jag ställde krav också. Ska det funka att vara särbos så måste han höra av sig. Skicka några sms, svara på telefonsamtal eller ringa – det funkar inte att gömma sig i huset och grubbla. Då kommer jag överreagera och anta att det här bara är första steget på att avsluta relationen. Att han är för svag för att göra slut men väljer att sakta glida ifrån mig.

Det gör ont i hjärtat, ja. Jätteont.