Det är ett helvete men man kan vända uppåt 

En bekant till mig har ett barn med diabetes 1. Jag har ju också diabetes 1 och det ör så vi lärt känna varandra. 

Nu har hennes andra barn också fått diabetes. Barnen är typ 12 och 4 år. Alltså det är ett rent helvete att ha diabetes som barn. Så klart för barnen men också för föräldrarna som aldrig får sova utan ständigt har larm som piper pga blodsocker hit och dit. 

Jag har haft tur och fann en balans i min diabetes ganska snabbt. Jag har alltid haft ett ganska socker och sluppit allt för stora svängningar även om jag så klart mått dåligt och haft det jobbigt i perioder och även idag kan bli väldigt väldigt sjuk. 

Jag vill mest bara förmedla min sorg och ett litet hopp till människor att det blir bättre. Barnen blir större och jag känner mig aldrig hindrad av min sjukdom idag. Den finns där, jag behöver alltid tänka på den men den styr inte mitt liv.