Tid ifrån varandra

För mig är det ett så okänt fenomen, att behöva ha tid ifrån varandra. Alex skriver om det här och Elaine Eksvärd skriver om det här och här. För mig är det så okänt, annorlunda och bakvänt. Jag har bett T säga till mig när han behöver egen tid, och det gör  han. Senast i helgen sa han rakt ut “Jag behöver vara själv, kan jag få vara det”. Självklart får han det, bara det att jag blir lite stött (fastän jag inte borde) och jag övar mig på att inte ta illa vid mig av det behovet. (hej hej anknytningsproblem?)

När jag tänker efter har jag kanske också det behovet, men i mycket mindre utsträckning. Jag får det tillgodosett under de veckor när T reser och har en allmänt stressig tillvaro. Då går jag runt och gör det jag vill, i det tempo som jag föredrar. Just nu är det en del hemmafix och jogging, massor med egentid.

Det här är helt enkelt något som jag måste lära mig att förhålla mig till. Att T samlar energi genom att vara ensam, att han känner sina egna gränser och gärna spenderar tid på eget håll. Själv. Jag däremot samlar energi genom att umgås med människor, tillsammans. Men jag måste hitta fler att tanka energi med än med T. Annars kommer jag dränera honom.