Sjuk,  Träning

Jag börjar bli gammal

Jag har så mycket tankar som snurrar och så lite utrymme för att bli av med den frustration som byggs upp. Allra helst skulle jag vilja bege mig ut i skogen och springa bort det. Låta tankarna snurra och ge utrymme för att bli ordentligt trött, grotta ner mig i funderingar och kunna släppa dem. Inse att jag inte kan förändra situationer, kan inte hjälpa alla osv. Tyvärr får jag inte springa. Jag får knappt gå enligt sjukgymnasten, så jag kan inte ens njuta av allt underbart vårväder med fågelkvitter genom att strosa runt på måfå en stund.

För snart tre månader sen började jag få ont i höften, ni kanske minns? Tror att jag nämnt det tidigare… det påverkade min löpning så klart. Jag minns ett tillfälle när jag stod på gymmet och skulle springa intervallet, taggad och peppad. Efter uppvärmningen fick jag ge upp, hela området vid min högra höft protesterade och gjorde ont. Jag försökte självmedicinera med inflammationshämmande och vila. Vila från löpningen då, inte promenader. Det blev bättre och jag provade att springa igen – såklart med efterföljande smärtor. Värst var det att gå in och ur bilen, att sova på höften och att springa/gå. Jag kunde absolut inte utföra strechövningar som annars rekommenderas i samband med löparknä, då gjorde det så ont att jag började gråta.

Efter alldeles för lång tid kontaktade jag vårdcentralen och fick en tid hos en sjukgymnast. Mitt allra första besök hos en sjukgymnast och shit vilket resultat! Hon mätte, klämde, tryckte, strechade mina muskler och kände på motstånd i olika rörelser. Sen gav hon mig bindvävsmassage så jag trodde jag skulle börja gråta av smärta – men när jag reste mig upp på britsen var smärtan borta. Borta! Det snurrade i huvudet och jag var helt slut resten av dagen, men sen dess har höften mått mycket bättre. Tydligen är det muskeln tensor som protesterar. Mot asfalt, mot ett kortare högerben (0,5cm) mot stress som satt sig i höften och säkert andra saker.

Efter en veckas vila och att ha bott i joggingskor är jag nu inne i fas två, rehabövningar. Såååå tråkigt, men jag kämpar med att göra dem dagligen. Allt för att få börja promenera och springa igen. Som jag längtar.