Det evig packhelevetet

Riktigt nöjd var jag när jag insåg att 2017 skulle innehålla färre resor, mer tid hemma på helgerna, mer tid (tid överhuvudtaget) att göra ingenting. Ändå tycker jag att jag spendera orimligt mycket tid på att packa upp, packa ner, packa upp på repeat. Nu är det lite som ett dåligt kasettband som hackade upp sig och trasslade till sig. Det där finns det ju en hel läskunnig generation som inte förstår överhuvudtaget. Igår kom jag hem från en konferens och jag lever på ett ungefär på lika många timmar sömn som en småbarnsmamma. Antingen kan jag inte sova eller så hinner jag inte sova. Hade inte direkt laddad med energi inför helgen och kom en så trött att jag mådde illa.

Jag förstår inte hur det är möjligt att jag inte hinner med allt. På torsdag ska jag till Köpenhamn med en dödskär Mr Icey. Den lyxen att få komma bort, ha sovmorgon i hotellsängar, bli ompysslad och hångla är ju helt underbar men ångest över hans känslor är stundtals panikframkallande. Sådär att jag inte alls vet vad jag ska göra. Innan jag åker så ska jag hinna med tränger, läkarbokningar, kräva ut journaler, söka tre jobb och skriva en verksamhetsberättelse. Och just det, packa upp och packa ner.  Just hold on.