Singelliv

För mycket

Så häromdagen var Mr A och jag på spa. Från 10 till 18 så det var många timmar även om en timma tillbringades var för sig i en massagerum. Det har alltid mycket frågor med Mr A. Han undrar om allt. Det är stora frågor också. Det handlar om allt från utbildning, kvinnor, resor och livet i stort. Det är 12 år mellan oss men även om han ofta påpekar att han inte tycker det är så stor skillnad så känns det ibland som han tror jag levt i sisådär 100 år mer än vad han har. Som med så många av dagens youngsters känner jag att de ofta vill ha mycket råd och coachning men det är desto mindre intresserad av att tro på råden och tipsen. Mr A är inget undantag och han som oskadd romantiker kommer han gå på några riktigt smällar. Jag minns ju hur det var, hur man trodde att så länge man älskade varandra så var förhållanden superlätta. Och allt det där andra som jag motvilligt blivit lite skeptisk till. Jag förstår nyfikenheten för jag kan känna likadant för de som är äldre än mig. 

Mr A sa när jag var sjuk under december att jag skulle få en present när vi sågs nästa gång. Så jag blev väldigt glad när jag fick veta att vi skulle på ett spa. När vi kom dit trodde jag massagen var min present. Och jag var väldigt glad och tacksam för det. Väldigt tacksam. Efter massagen sa han att han gärna ville ge mig min present varpå jag blev väldigt frågande och undrade jag om jag inte precis hade fått min present. Han svarar att han hade något litet till. En liten sak för att visa hans uppskattning för att jag ger honom min tid. Han går iväg till omklädningsrummet och kommer tillbaks med ett kort och ett fyrkantigt paket. Jag läser kort som är på franska, det står “be mig inte om månen, jag vill ge dig mycket mer”. I någon vag sekund hinner jag faktiskt tänka, hjälp han ska väl inte fria?!

Paket innehåller en klocka. Och för första gången i hela mitt liv sa jag: jag kan inte ta emot denna. Det följde 45 min av argumenterande om huruvida jag skulle ta emot klockan eller inte. Inte nödvändigtvis för att den var för dyr utan för att det var en fin present. För stor gest. (Nu råkar jag kunna en sak eller två om klockor och vet att just denna kostar 4000kr vilket i min värld gör den lite dyr men inte dyr dyr men alldeles för dyr för denna relationen). Jag tänker ofta på tanken bakom presenterna mer än priset både nu fick jag inte ihop något. Speciellt inte efte en dag på ett fint spa. Där och då blev det trots att jag inte ville en snabb matematik kurs. Det kändes plötsligt som jag hade försatt mig ingen skuld jag inte bett om. 

Han ville verkligen att jag skulle ha klockan. Tanken bakom var nog egentligen bara fin. Jag tog emot den men förklarade också att man gör inte så. Det är för mycket, för mig och för framtida kvinnor. Att det måste finnas någon balans även om det inte är på samma skala. Det är charmigt med gentlemän som tar kontroll och plockar notan men det får aldrig kännas som en press. Man kan få döma mig för att jag tog emot men det är sjukt mycket lättare att säga att man borde sagt nej än att faktiskt säga nej. Tro mig. Det är inte så lätt som det ser ut i filmerna.