Det här livet hörni. Igår fick jag reda på att barnen ska till sin mamma en kortis, för att mamma känner sig nere och saknar sina barn. Först fick jag ta en diskussion med T, för att det är inte okej att jag får sådan information genom “överhörning”. Sen har de inte bestämt hur det ska se ut framöver, med byten och fördelning. Något som inte bara för mig obekväm och småstressad, utan även dem äldste sonen. 

Sen undrar jag, mamman som satt här och drev sin sak om jul, och tyckte att T var en stor egoist som inte satte barnen i första rummet. Hur tänker hon nu? Hon är ledsen och nere (läs: deprimerad) därför ska barnen komma till henne för att pigga upp, men de måste vara snälla och uppföra sig. Säger man så till sina barn? Ska inte barn få vara barn? Speciellt med sin mamma?

Jag ställer mig frågan, sätter hon barnens bästa i första rummet när det passar hennes plan? Det känns elakt och syriskt att ena tänka tanken, hon är mamma till sina barn. Men man kan väl inte använda sina barn som någonsorts lyckopiller?

Sen är det jobbigt att de båda äldsta barnen inte vill bo hos sin mamma. Det är för rörigt och stökigt och jobbigt där. Jag ser hur ont i hjärtat det gör på T att de säger det, och helt ärligt är barnen snart nog stora att vara med och ha en åsikt var de ska bo… det här kommer att bli en het fråga som vi kommer återbesöks framöver.