Skitpappa

Jag har exakt noll julkänslor. Jag är så utmattad mentalt. 

Min pappa har försökt ha någon form av kontakt under hösten för Nils skull antar jag. Men sedan träffade han nykvinnanummer37 och försvann. Han har sock fortsatt ringa mig i ärndet att jag måste bli sams med min syster. Jag har dp sagt att jag inte är osams mer än att jag vill veta vad som orsakade att hon sprang iväg från Nils namngivning och sa upp kontakten med mig. Min pappa skriker då åt mig att jag inte får tänka så. Att jag bara måste se framåt. Att jag är barnslig, långsint och egoistisk som tänker så. Med mera. 

Och jag har inte förstått att detta gör mig illa. Att detta ligger och gnager och är kränkande. 

Detta kulminerade i måndags då jag bokstavligt talat grät ett dygn. Av någon form av hopplöshet och sorg över att Han inte har valt mig. Valt att stötta mig, lyssna på mig eller åtminstone inte trycka ned mig ovh mina könslor som mindre viktiga. Och jag tänker på alla gånger jag känt så förut. Under barndomen, ungdomsåren och som vuxen. 

Och jag känner att nu är det nog. Han är borta. Tyst men säkert kommer han försvinna ur mitt liv. För jag orkar inte ta fighten. Jag orkar inte hör vad han har att säga om mig en gång till. Eller tio gånger till eftersom att han aldrig ger sig. Eller han ger sig när han vinner dvs när allt är “trevligt” igen eller jag bryter ihop och gråter. 

Så nu har jag ingen pappa. Vi kommer säkert träffas nu och då. Någon gång i månaden max. Snarare mer sällan men tillträde till mitt eller Nils liv får han inte.