Ideellt arbete,  livet

Att vara oomtyckt

Så länge jag kan minnas har jag inte brytt mig om vad folk tycker om mig. Jag kan inte minnas att jag någonsin blivit ledsen över att någon relativ främlings åsikt om mig. Man ska stå mig väldigt väldigt nära för att jag ska bli berörd av åsikten. Står man mig så nära så vet man också att jag har bra sidor och mindre bra sidor. Det brukar därför sällan komma upp. Generellt brukar jag sällan ha ett behov av att vara speciellt trevlig eller omtänksam eller ändra på mig för någon annan.

Mitt lillebror har någon gång bett mig vara snäll mot någon flickvän. Då var jag det. Det är inte så att jag inte kan vara snäll. Jag är väl om något väldigt snäll. Mitt ex bad mig anpassa mig lite mer till de svenska socialiseringsreglerna och inte vara så svår. Det gjorde jag inte. Antingen gillar man mig eller så gör man inte. Han tyckte såklart det var mycket mycket svårare än vad jag tyckte det var att hans kompisar inte tyckte om mig. För det gjorde dom inte. Så till den grad att de ljög ihop att jag var otrogen en kväll så att mitt ex gjorde slut. Det tog en modig kompis som tyst morgonen efter viskade till mitt ex att det var en lögn. Efter det sa jag nej tack till att umgås med hans vänner. I alla fall nej tack tills dess att de sade förlåt. Det gjorde de aldrig, varken till mig eller honom.

Min poäng här är att jag är van med att inte vara omtyckt och jag tycker inte alls det är speciellt jobbigt. Jag tycker nog tvärtom att det är jobbigt när för många tycker om mig. Nu däremot så är det en klick inom samma förening som tycker extremt illa om mig. Alltså extremt. Och jag kände idag att jag fick lite ont i magen av det. För första gången i mitt liv är det helt (HELT!) obefogat. Jag lägger ner flera timmar i veckan för att de ska kunna ta del av ett program när de behagar, jag pausar mitt liv i ett år för att de ska ha ett fantastiskt nätverk när de behöver det. Deras agerande är inget annat än personligt och det är helt obefogat. Det är förvisso inte första gången jag varit med om att man inte kan skilja mellan personligt och jobb men det är första gången jag känt att det är fel. Och vidrigt otacksamt. Man kan tycka att jag inte borde ta åt mig och på många nivåer gör jag inte det men det är kombination av personlig avsky och otacksamhet. Hur har man mage att få mig att må dåligt när jag gör så mycket bra? Bullshit säger jag bra.

End of rant.

Kommentarer inaktiverade för Att vara oomtyckt