Känslodagen! 

Idag ska vi hem. Och jag är så ledsen. Jag älskar Stockholm. Älskar dagarna här och att vi har ett bredare kontaktnät här. Flera av mina vänner är mammalediga och engagemanget för Nils är större. Hjälpen, sällskapet och avlastningen är större. Och så ska vi hem. Jag hatar det. Hatar kluvenheten. Hatar Tyskland. V och livet i stort. 

Min hemlängtan blev ungefär 10 miljarder gånger större när jag fick barn. 

Samtidigt ska det bli så skönt att få komma hem till vårt. Till V. Till jobbet och det varmare vädret. Til våra vänner där. 

Och så fort vi kommit till Arlanda känns det bra. Men resan dit gör så ont i själen. Der lixom slits och rycker. Som att bit för bit lämnas kvar på vägen. 

Som den där klassiska liknelsen med plåstret men drar bort långsamt långsamt och hårstråna följer med ett och ett. Så känns det. Fast i mig. 

Varje gång vi åker härifrån fasar jag för sen dag Nils ska märka att vi åker och bli ledsen. Sakna kompisar, mormor, mostrar och alla andra viktiga människor i vårt liv här. För när han bryter ihop av saknad så kommer jag dö av brustet hjärta. 

Och varje gång vi åker så sörjer jag svenskan och att han inte kommer växa upp med Bolibompa, gå till samma lekpark som jag gick till, julskyltningen på NK, den enda stekheta sommarveckan när stockholm är öde, tunnelbanan, badhuset. Ja ni förstår. Det är jobbigt idag.