Varmt välkommen hit, älskade vän!

Låt oss leka en tankelek. 

Du bor i en av världens mest slutna diktaturer. Du är sjutton år och står inför ett val. Gå klart sista året av skolan (som är gratis och obligatorisk för både tjejer och killar) och därefter göra obligatorisk militärtjänst, gå med i inbördeskriget och inte få gå ur armén eller gifta dig, bli gravid och få dispens. 

Du väljer att gifta dig. Dina föräldrar kanske hjälper dig att hitta en lämplig man. Du kanske har turen att få gifta dig av kärlek. Det viktiga är iaf att du gifter dig. Du har en månads “smekmånad” med din man innan han åker tillbaka till militärtjänsten (för män finns ingen dispens) och det gäller att bli gravid. Nu. 

Din man åker iväg och du kan andas ut. Han kanske är en reko-kille, han kanske är ett svin. Just nu spelar det inte så stor roll för det dröjer innan du ser honom igen. Efter nio månader föder du en son. 

Du ammar din son. Sköter honom. Vänjer dig vid att vara mamma. Umgås med grannar och familj. Lever för din son och tänker att livet är ju himla fint. Och det här, min son, är ju världens bästa barn. 

Medan du njuter av spädbarns året är din man i militärtjänsten. Han hjärntvättas, indoktrineras med propaganda, tvingas tortera vänner och blir torterad själv. Vi kan väl säga att han inte trivs med livet. En dag får han chansen att rymma. Han tar den. Han eftersöks men hittas inte. Han verkar ha försvunnit i tomma intet. 

Det gör inte dig så mycket för du känner ju knappt din man. Men så efter någon månad knackar det på dörren. Militären letar efter honom. Du vet att en gång är ingen gång men de kommer oftare och oftare och är mer och mer aggressiva. 

En dag är ditt hem uppochnedVänt när du kommer hem från affären. Då vet du att dina dagar är räknade. Du måste också fly. Och det är fort. Hur flyr man fort med en tvååring? 

Du packat ihop det viktigaste du äger. Kanske har du pass och födelseattest för din son. Lite kläder och alla kontanter du kan hitta. Du tittar på din son. Du vet att vägen kommer bli lång och farlig. Du kan inte ta honom med. Du kan inte utsätta honom för det. Du tar honom till grannarna. De kan rädda honom. Låtsats att han är deras. Du pussar honom. Andas in hans doft och säger att du älskar honom: “vi ses snart!” Sedan går du. Utan att vända dig om. Inte för att du inte ville, nej det kräver all viljestyrka du har att sätta en fot framför den andra, utan för att om du Vänt dig om så skulle du aldrig kunnat fortsätta framåt. Du är 20 år. Din son är två. 

I tre och ett halvt år rör du dig framåt. Med bil, buss, båt och till fots. Pengarna försvinner. Du får hjälp. Du kanske jobbar lite där jobb finns. Du passerar faror varje dag. Hav, människosmugglare, de som dödar människor och säljer organ. Du är rädd, orolig och alla pengar som blir över använder du för att ringa din son. En dag är det ingen som svarar. Han är borta. 

Medan du når en trygg hamn har inbördeskriget nått sonen. Han och grannarna behöver också fly. Med hjälp av landsmän kan du lokalisera dem. De har också flytt från landet och befinner sig i flyktingläger. Du ringer varje kväll. Du studerar det nya språket, lär dig allt det nya (betala räkningar, internet, kultur, högtider, kyla, mm), du får till och med ett jobb. Du fortsätter framåt. 

En dag får du en kallelse till myndigheten. De frågar dig saker i två timmar. Är det din son? Är du säker? Varför har du flytt? Varför lämnade du sonen? Är det verkligen din son? Du blir trött. Men glad. Sonen ska få komma till dig. Det är fem år sedan ni sågs. Det finns en oro. Kommer han trivas i det nya landet? Men mest glädje. Nu är livet komplett. 

Jag har träffat den här kvinnan i 1.5 år. Och i veckan berättade hon äntligen att sonen ska få komma hit! Jag har sett henne gråta i skolan för att hon inte fått tag på sonen. Jag har sett hennes tomma blicka men jag har också sett hennes glöd och glädje. 

Tänk dig. Att hon kommit till Sverige. Det land som är bäst i världen för kvinnor att bo i. Det land som har försvårat anhöriginvandringen så till den grad att hon troligen inte skulle få återförenas med sin son. Någonsin. (Eller så klart om barnet tar sig hit på egen hand, genom ett stängt Europa, så återförenas de ju).