Inte kärlek vid första ögonkastet

Under graviditeten var jag ju rädd för förlossningsdepression nu när jag har varit mamma i nästan tre veckor så tänkte jag skriva lite om mina könslor kring det. 

Nils förlossning var utdragen men han föddes vaginalt. När han kom ut så var V redan kär, det tog ungefär 1 sekund för V att knyta an. Själv var jag mest förvirrad. Jag var inte förbered på att förlossningen skulle gå så snabbt i slutet eller kanske ens på att det skulle komma ut ett barn. Jag fick upp Nils på bröstet men när jag skulle krysta ut moderkakan så gav jag honom till V. Där låg han i två timmar och det var de mysigaste timmarna i Vs liv. 

Jag var fruktansvärt trött efter förlossningen, jag hade inte sovit på fyra dygn, och visst tyckte jag att det var en fin pojke men mest ville jag vila och åka hem. 

De första dygnen hemma var hemska. Jag hade ingen mjölk, och Nils skrek inte men somnade aldrig. Sov inget de två nätterna heller och var upp i en dryg vecka utan sömn. 

Jag kände aldrig att jag ville skada Nils eller lämna tillbaka honom men ansvaret var så mycket större än kärleken. Allt var nytt och ingenting fungerade. Samtidigt blev jag tvingad att bära även VS oro så det blev en extra börda. V tyckte dessutom att det var jobbigt att jag inte gullade/gosade/älskade Nils lika mycket som han gjorde och försökte tvinga fram det genom frågor typ “visst är han söt?”, “är han inte Perfekt?” Eller “ska du inte ge honom en puss?” Vilket enbart gjorde mig mer irriterad. 

När Nils sedan fick ersättning var jag så slut att jag skrattade och grät varje gång jag la mig i sängen. Lyckan över att få sova någon timme. Efter en vecka kunde jag känna: shit det här är mitt barn! Och börja se likhet och personlighetsdrag (sånt vi inbillar oss är personlighetsdrag). Det var också då jag började sjunga för honom och prata med honom. Jag tror fortfarande att min känsla av ansvar är större än känslan av kärlek men kärleken finns där. 

Jag kan känna att han är himla söt och att jag skulle kasta mig framför ett tåg för att rädda honom så jo kärleken kommer så smått. 

  
Jag och V är dessutom väldigt olika här. V kan bli kär i allt möjligt på en sekund. En person, en bil, ett djur, en cykel etc. Medan jag är betydligt mer skeptisk mot både saker, människor och djur. Så jag känner inte att jag är nära att drabbas av depression eller att jag har anknytningsproblem, jag känner att vi är olika och att jag behöver lite mer tid på mig. Och det är en skön känsla!