På återseende

Innan-sommar-stressen. Kan det vara den värsta av alla innan-lov-stressar? Jo men jag försöker plaska på. Känns inte som jag kommer någonstans. Nästa vecka är det konferens och jag vill så gärna tänka: kul, kompisar och (nu hade varit kul med knull för att det blir tre k men men) hångel. Men jag är inte så värst sugen på något av det. Jag fasar inför att träffa Miss M. Fasar! Mina känslor är “helt over the place” som det heter. Slutsatsen så här långt: jag är inte kär men jag är inte heller förtjust i tanken på att hon ska vara med någon annan. Det bör tilläggas att jag på riktigt hade släppt henne då vi inte hörts av på månader. Häromveckan fick hon dock för sig att höra av sig. Då blev jag vansinnig för det tyckte inte jag var rättvist. Man kan inte vara tyst i månader och sedan höra av sig och låtsas som inget. Hon fick nog en liten chock för jag är ganska snäll och förlåtande men inte denna gång. Några dagar senare ringde hon och vi pratade i timmar sådär som vi brukade göra. I slutet av samtalet så säger hon helt spontant att hon älskar mig. Då blev jag så trött på henne och undrade vad jag skulle göra med den informationen. Kvinnor alltså. Man blir ju så trött på dom, och sig själv. Och då gör man bäst i att lyssna på denna. Den sammanfattar ganska bra mitt och Miss Ms känslorelation.

Nu måste jag kila och plocka upp mina förkortade kjolar.