Girlytalk

Ja, tack, jag skulle behöva en liten släng av cancer 

Jag vet inte vilken det normala antalet vänner som ska ha dött när man är 31 år gammal men för mig har tre jämnåriga vänner dött. Min bästa barndomsvän dog i en hjärnblödning, väldigt plötsligt för 8 (?) år sedan, min lagkapten dog i tsunamin i Thailand och en vän dog för 3 (?) år sedan i cancer. Just då när de dog och tiden efter kände jag mig så tacksam för livet. För att jag var levande. Mitt i all sorg och bitterhet så kunde jag hålla fast vid den känslan. Men ju mer tiden har gått desto mer har den där tacksamheten bleknat. 

Jag har ju själv varit en hårsmån från att stryka med i en bilolycka och spenderat mer tid på sjukhus än vad någon ska behöva göra. Ändå kommer den där bitterheten över mig. Otacksamhet. 

Jag läser en anhörigs dagbok där hon skrev ett inlägg om att hon och hennes man hade det så bra förra sommaren och min första bittra tanke var hur kunde de ha det bra? Han hade ju cancer! 

Nu skäms jag så klart över min tanke. För det är jag som har fel. Jag som fokuserat för mycket på skiten i livet, som finns i allas liv, och därför tyckt att livet suger. När jag istället borde känna en tacksamhet över allt det här. Över att jag är gravid. Över V. Över vården som hjälper mig. Över min kropp som orkat allt det här. Ja ni förstår. 

Jag önskar ingen att dö i förtid. Jag önskar att alla fick bli 84 år och fylla sina dagar med precis det som gör dem lyckliga. Men ibland tänker jag att alla kanske borde få en liten släng av cancer, bara så att man återkommer till den där känslan av tacksamhet för livet igen. Ett uppvaknande, precis som Stefan sauk säger i videon ovan.