Skeptisk och stressad

Vi har haft en träff till på föräldrautbildningen och jag har insett att det är något fel på mig. 

Jag har aldrig varit rädd för varken amning eller förlossning utan tänkt det där har ju kvinnor gjort i alla tider, klart det kommer gå bra! Dock är jag ju inget dumhuvud så jag vet ju att amning är svårt och tar tid och att en förlossning gör ont. Men jag har lixom litat på mig själv och den kvinnliga kroppen, samt den fantastiska vård vi har i västvärlden. 

Men föräldrautbildningen gör mig tvär och livrädd. 

Enligt barnmorskan som pratar på utbildningen så gör amningen ont, tar all tid, ingen idé att klä på sig första veckorna, såriga bröstvårtor, ammar dygnet runt. Man VILL INTE gå ut första veckorna som mamma. 

För att inte prata om förlossningen som tar minst två dygn (inne på förlossningen) för förstföderskor dessutom behöver förstföderskor alltid värlstimulerande dropp, epidural, morfin och lustgas. 

Jag känner mig så himla avig. Nu vill jag varken föda barn (fast barnmorskan berättade hur dåligt kejsarsnitt är) eller amma. Jag har inte varit mig själv, Alex, på 8 månader och jag vill så gärna känna mig lite mer som mig igen. Återigen är jag inte dum i huvudet utan förhåller mig ödmjuk till alla hormoner och känslor jag inte har en aning om. Kanske vill jag aldrig mer gå ut? Kanske sitter jag naken i soffan hela sommaren och ammar? Men då är det för att jag vill. Jag har heller inga illusioner om att jag ska gå en långpromenad första tiden. Men springa ned och köpa mjölk det vill jag. Andas. Vara mig. 

Hur kände ni andra mammor de allra första veckorna efter förlossningen? Har ni lite pepp att ge mig blir jag så tacksam! Och alla ni som inte är mammor får också gärna komma med uppmuntrande ord.