Gravid!

Förlossningsdepressionsrädsla

Jag är rädd för förlossningsdepression. Jag har, som ni vet, mått fruktansvärt dåligt under i princip hela min graviditet och detta har jag skyllt på barnet. Jag har också ignorerar barnet, alla har sagt “barnet tar vad hen behöver så oroa dig inte”. Det har jag inte gjort heller, jag har oroat mig för mig. Tagit en dag i taget, försummat vänner och V, inte orkar, tänkt “nu dör jag” och funderat på hur fan jag ska orka. Jag har haft ett otroligt jag-fokus. 

Jag har inte känt någon anknytning till barnet under i princip hela graviditeten. Vi försökte ju nästan ett år så jag hade förväntningar på att jag skulle gå runt och vara aslycklig och tacksam hela graviditeten. 

Det har blivit bättre nu. När jag mår bättre så att jag kan vara lite mer som innan graviditeten så kan jag också glädjas lite mer. Men jag är fortfarande rädd för förlossningsdepression. 

Jag har dock märkt att när jag tar upp min oro med andra kvinnor (i min ålder främst) så är det nästan alla som förstår och har känt lite samma. Och det är sååå skönt! Varför är det så himla tabu? Kan vi inte prata om vår oro och på så vis stötta och hjälpa varandra istället för att måla upp rosenskimrande bilder som krossas och inte uppfyller vad de lovar? 

Jag har pratat med min barnmorska om detta och jag ska få prata med en psykolog både före och efter barnets födelse, det känns också tryggt. Lite som att om jag får förlossningsdepression så kommer de fånga mig tidigt! 

Här nämnde jag min rädsla lite kort och fick fina råd och kommentarer. Tack!