Att bli accepterad

Okej, jag har funderat lite. Jag har nu börjat träffa en del av mr Ts vänner, i fredags sprang vi helt oväntat in i hans kusin med man på ett event och nu i påsk kommer jag träffa hans mamma, syster, svåger och syskonbarn. I helgen insåg jag att det måste vara underligt för Mr Ts vänner att någon ny nu tagit exets plats. I 15år har det stått en annan kvinna vid Mr Ts sida. En kvinna som, med sina för- och nackdelar, delat fester, äventyr, upplevelser och minnen med dem. Det är exet som genom året följt dem genom flickvänner, graviditeter, giftermål, semesterresor och kräftskivor. Helt plötsligt är det en ny kvinna där. Som nykärt pillar, kramar och pussar på deras vän. En ny person att lära känna, att fylla de skor som exet klivit ur.

Jag ska erkänna att det skrämmer mig lite. Att jag kommer att jämföras med exet för all framtid. Att hon alltid kommer att vara den som i 15år delade allt med Mr T, och jag kommer vara den “nya”. Tänkt om jag inte lever upp till deras förväntningar? Det är väldigt sällan jag oroar mig för att träffa nya människor, jag upplever mig som rätt bra på att hitta min plats i sociala tillställningar och en tidigare kollega kallade mig “ett äss på sociala sammanhang”. Men nu är jag på väg in i sammanhang där jag känner mig osäker och lite nervös. Jag vill leva upp till förväntningar jag inte känner till, jag vill känna att jag är bra nog för Mr T och att de gillar mig – och det gäller att göra ett bra första intryck. Så på fredag ska jag synas i sömmarna, bedömas och måttas och jag hoppas sannerligen att jag godkäns för oj vad bra det känns med Mr T!