En svensk klassiker

Igår hamnade  jag i soffan framför det som för mig är en riktigt svensk klassiker, Vasaloppet. När starten går i Sälen då när alla galna elitåkare  och motionärer vräker sig fram för att avverka 9mil på längdskidor, då händer det något. Då drar det och kliar i hela min kropp och jag vill också stå där. Trängas, vara pirrig, trött, nervös, full av förväntan och rädsla. Sen inser jag – att träna för att åka 9 mil på skidor är träning jag skulle ha svårt att hitta förutsättningar till. Snön lyser inte exakt med sin närvaro i markerna runt omkring och jag äger varken skidor, pjäxor eller stavar.  Ändå, ändå vill jag någon gång testa delta i spektaklet som Vasaloppet innebär.

Och ska jag ändå åka Vasaloppet kan jag ju lika gärna kasta mig in i att köra hela den svenska klassikern. Om det inte vore för att jag inte är speciellt bra på att simma, eller tycker att cykla 30 mil på cykel känns som det sämsta sättet att transportera sig den sträckan. Ja ni förstår själva? Jag kommer aldrig bli en av dem som kan stoltsera med ett diplom där det framgåg att jag genomför en svensk klassiker. Däremot kommer jag nog aldrig sluta facsinseras över de som gör det. De som ställer sig på starten i Sälen, med ett par mil skidåkning i benen och en kondition som är långt ifrån bra. De som genom ett hårt pannben, en stor dos jävlaranamma och galenskap (ja, galenskap) tar sig hela vägen – eller delar av vägen – till Mora. Så idag vill jag hedra dessa skidåkare lite extra! Fy fan vad ni är bra helt enkelt =)