Gravid!

Hela världens sorger 

Den här helgen har jag burit hela världens sorger på mina axlar, eller iaf känt mig som om mina sorger är hela världen. 

Min mamma har hört av sig med massa nonsens och konstigheter och jag har känt mig så ledsen över att hon är Sjuk och att jag kommer behöva såra henne gång på gång när jag säger ifrån för vad som är okej eller inte. Samtidigt kan jag inte vara den där “snälla” dottern längre som bara låter allt glida av. Det finns gränser och att få barn är en bra gräns för mig, jag vill inte utsätta den för samma sak som jag blivit utsatt för. 

Jag känner mig också rädd för barnet och att bli mamma för första gången. Jag hör om alla dessa kvinnor som mår bra, strålar, älskar rörelserna och älskar livet som gravid. Jag gör ju inte det och är rädd för hur det ska påverka min och barnets relation. Kommer jag kunna knyta an? 

Min tredje rädsla är att jag inte ska ha orken/lusten/energin/möjligheten att vara den mamma jag vill vara och sätta de gränser jag vill ha. Jag har en ganska bestämd åsikt om hur mina barn ska uppfostras och kan bli så less på alla curlingföräldrar. Jag försöker dock vara ödmjuk för jag vet ju ingenting egentligen, men jag vill vara sann mot mig sjölv och verkligen försöka leva upp de viktigaste värderingarna jag har. Just nu har jag inte energi till någonting. 

Himla deppigt inlägg detta men som en motvikt ska det bli 17 grader imorgon, på torsdag åker vi till Sthlm för begravning och nästa fredag åker vi till alperna för en veckas skidåkning och semester. Efter ser säger det bara schwoop så är det påsk, vår, sommar och dags för bäbisen att göra entré!