Känslor,  Tjejer

Tjejen

Okej. Nu ger jag upp. Det här blir kanske världens rörigaste inlägg men det är för att det är ganska rörigt i mitt huvud och om möjligt ännu rörigare i mitt hjärta. Mitt hjärta vet inte riktigt vad det känner och min hjärna försöker rationalisera allt i en oändlighet. Jag försöker desperat att sluta tänka efter och försöker sluta analysera varenda liten känsla. För så här skulle jag inte hålla på om känslorna handlade om en han.

Ja, för nu är det som det är. Jag har känslor för en tjej, Miss M. Det är mer än vänskapliga känslor men det finns ingen attraktion. Min kompis Jojo sa förvisso väldigt klokt att det kan vara svårt att känna attraktion när man inte är nära varandra oberoende av vilket kön personen har. Jag tror fortfarande att bristen på attraktion spökar till det. Omedvetet. Dock har jag kommit till slutsatsen att man blir kär i en person. Det fysiska är lite trixigare men känslorna hänger ihop med personen och inte om det är en man eller kvinna.

Hur vet jag att jag har känslor? Det vet jag nog inte. Men det här är vad jag vet. Förra veckan så var hon en av anledningarna till varför jag mådde bra och kände mig lycklig. Under helgen när vi pratade om mina känslor och brist på känslor så blev hon ledsen och jag blev ledsen att hon blev ledsen. Trots att hon ringde mig varje natt så fick jag för mig att hon inte sov ensam och det kändes knepigt. När Miss M sedan i söndags drog sig undan helt för att hon var ledsen över sitt ex så tog det inte lång tid innan jag saknade henne. Hon är inte ledsen, hon är jätte nere. Jag vill ju gärna säga att jag finns där för henne så som man finns där för vänner men vi är ju inte vänner. Vi är inte vänner och jag vill inte hamna i något slags förhållande med någon som har för mycket baggage som de vägrar handskas med. Jag vill egentligen inte hamna i ett förhållande alls men det är en annan femma. Jag tippar på att hon mår någonstans i närheten av hur jag mådde efter min separation men att hon är ännu mer av en hopplös romantiker.  Hur som helst så gick vår relation från komplicerad till helsnurrig till dagens icke existerande. Jag tror inte bara det har med henne att göra. Jag tror det har med min osäkerhet att göra också. Hon är säkert väldigt van vid förvirrade tjejer men jag är inte så van vid förvirrade känslor för tjejer. Idag vill jag ändå att hon ska ta ett beslut, Antingen vill hon ha mig i sitt liv eller så vill hon inte.

Hela den här grejen är så bisarr. Jag älskar att vara kär och har aldrig någonsin varit rädd för att bli kär – bli för kär, bli kär för fort, bli kär i fel person. Jag älskar ju den pirriga kärkänslan. En känsla som förvisso inte finns med henne. Det är djupare än så. Jag tror det är vad många andra kallar för förälskelse. Eller om det bara är fascination. Det finns en massa känslor och rädsla är en av dom.

Vi pratar inte lika mycket nuförtiden och jag vet om det är därför men jag tänker mer på henne nu än någonsin. Men hjärnan fungerar ju så. Jag tror det är mer det än väldigt starka känslor (japp, bortförklaringar är min nya grej). Nu säger jag det bara, jag saknar henne.