Date,  Girlytalk,  Grubblerier

Katastrofdejt med okänt nummer i ordningen

Så igår var det då dejt, vi kan kalla killen för Dalmasen, för det är smeknamnet han haft i en värld med för många Daniel, Henrik, Mattias och Martins. Dalmasen veckopendlar och jobbar egentligen i Norge under veckorna, något som begränsat möjligheten till en första dejt.
Men så skulle vi få till det. Hans sms:ande har varit lite, sporadiskt och han ville prompt ses för en morgonpromenad. Så jag bad honom komma med förslag på tid och plats tidigare i veckan. Då skickade han ett ganska oförskämt sms om att jag fick släppa mina projektledar manér. Nu är det ju så att jag är projektledare som person, det är inte ett jobb där är en personlig egenskap jag besitter. Jag valde att släppa kommentaren och när han i fredags hörde av sig för att boka promenad så föreslog han lördag kl10 i hans kvarter. Jag svarade snällt att, som bekant var jag på AW och ville inte köra bil före lunch, men han var varmt välkommen till stan så kunde vi promenera där.

Sen dog min telefon, och lördag morgon när jag vaknade hade jag fått ett sms som jag besvarade och föreslog en promenad dit jag kunde cykla/kollektivtrafik vid halv elva tiden. Men då fick jag svaret att jag var omständlig och att vi skulle ta det på söndagen istället. Så sagt och gjort, lite små fundersam över hurudan person jag skulle träffa åkte jag till hans kvarter. Väl framme visade det sig att han hade lite körigt. Minst sagt. Han skulle sälja en MC på Blocket trekvart senare och plockade och for för att förbereda denna försäljning. Jag blev ombedd att vänta och sa att det är okej, om jag får en kaffe så länge. En timma senare, fortfarande utan kaffe, kom de potentiella köparna. Jag stod ute och frös i ytterligare 45min utan att ett köp genomförts och han tyckte att nu, NU kunde vi gå på promenad.

Jag hade under dessa 90minuter ångrat mig, förbannat mig och flera gånger tagit de tre första stegen och säga – jag åker nu, vi får höras. Då han var så fokuserad på försäljningen ville jag inte störa. Kanske helt fel beslut, men jag lär mig…

Nu förklarade jag dock att jag frös och började bli hungrig och hellre skulle åka hem, men han insisterade på en kort promenad. Så jag gick med på det, mest för att ha det ur världen och verkligen fastslå att nej, det här var fel på alla sätt. Samtalet och promenaden bara förankrade detta. När han påstod att vi träffats förut (vilket vi kanske har) men misstar mig för en annan kort, blond, söt tjej som framför en något porrig dans iklädd sjuksköterskeuniform på universitetet 10 år tidigare – det var den sista spiken i den kistan.

Jag måste erkänna, att jag funderar på om det är jag som har orimliga förväntningar? Träffar på fel killar eller om det helt enkelt är så att det inte finns någon respekt för andras tid eller intressen? Kan man inte ens uppbåda tillräckligt med energi för att ha en första dejt med schyssta förutsättningar – finns då verkligen intresset att träffa någon? Eller om den man träffar är “rätt” spelar det då ingen roll att det samtidigt med första dejten pågår en MC-försäljning?

Så Dalmasen fick -10 på en 10gradig skala.