München,  Sverige,  tankar

Politikern i mig talar

Jag tycker politk är ganska roligt. Det är ju något som påverkar oss mer eller mindre hela tiden men något som jag egentligen kan mycket lite om. Ni vet säkert att jag är för alla människors lika värde och när jag ser SD börjar få “medhåll” med vissa av sina idéer samt att mina vänner i Sverige börjar säga saker som är direkt tagna från SDs kampanjer typ “vi måste göra något åt integrationen” (De flesta människor vet inget om hur integrationen ser ut idag eller varför en inte tycks fungera, utan det är något man bara säger för att det låter bra, är en normal åsikt som dessutom är lite “inne” idag).
Jag funderar därför på om jag ska gå med i ett politiskt part, kanske egntligen inte för att engagea mig mer utan för att verkligen ta ställing. Läste på lite om partierna men känner samtidigt att det inte finns något parti som passar mig så jag har lagt detta på hyllan, men jag följer fortfarande politiken hemma och jag tar debatter mot de som i min mening uttrycker rasistiska åsikter.
Sedan tycker jag absolut att det är roligt att diskutera politik me människor som faktiskt tycker andra saker än mig, vid flera tillfällen har jag efter en sådan diskussion ändrat min ståndpunkt, kanske inte helt men delvis. Men rasism är jag helt emot.

 

Det jag skulle komma till är att som expat så är jag lixom i ett politiskt ingemansland. Den svenska politiken är “min” politik och när jag umgås med tyska så är jag svensk. De har ofta frågor om min kultur och mitt land och då också om politken. Det är också det politiska system som jag är uppväxt med och det jag lärde mig i skolan, det är också de politiska diskussioner som förs på mitt modersmål.
Därmot är den tyska politiken den som påverkar mig mest. Eller mig och V och vår familj. Och jag får rösta här men jag är alltid invandrare. Och även fast jag läser på så har jag ibland svårt att förstå hur det politiska systemet är uppbyggt och hur det har varit, varför det är som det är och varför det är just den valfrågan som tyskara brinner för.

Ibland känns det verkligen som att ingen politik rör mig. Det är som att man som expat befinner sig i ett ingemansland där ingen politiker pratar om frågor som rör mig för att mitt liv inte passar in. Kanske borde alla expats ha en egen regering (där jag är chef…)?

Kommentarer inaktiverade för Politikern i mig talar