Förhållanden

Bråkstake 

Jag gör mig ovän med de flesta just nu. Men om alla bara väntar tills jag har ett jobb samt inte längre håller på med en bodelning så ska jag se till att bli trevlig igen. Samtidigt blir jag så jävla trött på mig själv som inte bara kan bita ihop. Å andra sidan har jag behövt ha att göra med mitt ex längre än vad någon ska behöva ofrivilligt. Idag meddelande han att han äntligen skickat in papper så att jag slipper betala hans bredband, han frågade om min far, bad mig hälsa och sa ganska trevligt att vi nog skulle lösa bodelningen själva. Alltså va fan? När min pappa fick sin cancerdiagnos var mitt ex första uttalande “det är bara att gilla läget”. Inte en enda gång undrade han hur min pappa mådde. Nu frågar han!!?! Det är ju inte läge att bli arg för nu är det fokus på mål som gäller. Dock tar jag ut det här på bloggen. Duschdejten kommenterade idag att jag sällan nämner mitt ex och att han var glad att jag slapp tänka på honom. Jag nämner sällan mitt ex för jag är så in i helvets jävla trött på honom. Jag är helt utmattad. Det här måste vara världens längsta separation och jag är så klar med den. Det är som att jag behöver se en sorglig film som aldrig tar slut. Det är helt utmattande. Jag pratar inte honom för jag vet inte ens vad jag ska säga. Att jag inte bryr mig men att jag samtidigt ofta gråter om nätterna för jag tycker hans situation är så tragisk. Han skulle göra mig världens lyckligaste om han bara kunde klippa våra band. Så är det. Om han bara kunde göra vad han säger att han ska göra och sedan klippa. Det är allt jag vill. Mannen som jag en gång ville skulle göra mig till världens lyckligaste genom att fria vill jag nu ska göra mig till världens lyckligaste genom att slippa ha med honom att göra. Det, det är kanske vad som inkluderas i livets gång.