tankar

Absolut inte hemlös men…

Jag läste en Artikel om design för att hindra hemlösa att sova eller sitta på vissa platser och tycker att det är så himla sorgligt. 

Jag tror att vi kan vara ganska överens om att ingen vill vara hemlös men att de på grund av det ena eller andra hamnat där. Troligen, eftersom att Sverige har ett väl utbyggt välfärdssystem, har de bränt några andrachanser på vägen. 

Själv har jag absolut inte varit hemlös, inte ens i närheten men jag blev lite drygt ett halvår tvingad att bo tillsammans med en person jag absolut inte tycker om eller är bekväm med. Min familj försökte styra mitt liv på olika sätt och det ledde till en depression med inslag av paranoia och därför så klart panik. 

Jag kunde inte åka hem. Jag bodde hos kompisar, levde med samma kläder på mig i en vecka, sov hemma men hade ångest hela tiden då och jag strosade planlöst runt på stan, att hitta en parkbänk, en plan yta att sitta på var prio ett varje dag sedan satt jag dör och läste. Ibland inne på centralen och ibland ute i någon park eller busshållsplats. Jag behövde aldrig sova på stan. Men ibland kändes det som ett bra alternativ. Att ta bort bänkar och möjligheterna att sitta så som Stockholms stad har gjort det tycker jag är förjävligt. Det drabbar inte bara uteliggare utan ävenfunktionsnedsatta, barn och vuxna. Att försöka stänga ute hemlösa så mycket att vi dels glömmer att de också är människor (kanske tom svenska medborgare) med rättigheter. Att vi dessutom straffar flera tusen andra människor i samma veva spelar ingen roll, lite svinn får man räkna med.