Motion

Träning som antidepp

11025184_837014473004553_477863756713156251_n

Träning är egentligen något väldigt privat för mig. Jag tränar verkligen för min egen skull och även om jag skiter fullständigt i vad andra tycker så vill jag inte att någon tror att jag delar med mig av mina träningstillfällen för att visa upp att jag tränar. Det har bara blivit en halvnaturlig del av mitt liv. Jag har som bekant en ganska bråkig historia med kroppsfixering och kanske är det därför jag sedan min tidiga ungdom mest sysslat med lite pojkigare sporter. Jo, det finns tjejsporter och killsporter men det är en annan diskussion. Jag har spelat innebandy, handboll, basket och spelade fotboll i flera år. Sedan tränade Taekwondo framtill för tio år sedan. När jag flyttade till Sverige för åtta år sedan så slutade jag träna helt och hållet eftersom jag inte hittade något gym som jag trivdes i. Stillsamheten i kombination med samboskapet gjorde att kilona kom smygandes. Efter en sommaren med hjärnhinneinflammation var övervikten snart framme. Det tog ett tag innan jag kunde röra mig utan att bli illamående men när jag kände mig som tröttast var jag ganska övertygad om att piggheten skulle återfinna sig om jag började träna. Sagt och gjort, jag googlade fram något som verkade sjukt jobbigt. Det blev Military Fitness. Jag gick från att knappt kunna röra mig till att träna med en PT tre gånger i veckan. Eftersom jag gillar extremer så valde jag såklart att börja träna i januari, utomhus. Jag tränade med min PT i ett år men jag blev inte piggare. Inte heller gick jag ner ett gram. Då började jag kolla upp mina värden. Jag ska inte gå in på det men det var en kamp att få någon att vilja göra rätt tester, att få någon att lyssna på mig. Ett år ungefär tror jag att jag tog ett ofrivilligt träningsuppehåll. När exet sedan för lite mer än ett år sedan signalerade att jag inte dög så satte jag igång och träna som en tok igen. Tre gånger i veckan med samma PT som innan. Denna gång är det typ inomhus vilket var lite av en lyx. Och min PT har verkligen varit en pelare när det har stormat. Han har funnits där och vi har slagits, kramats, pratat, skrikit och han har lyssnat och lyssnat.

Självklart har min PT varit en stor del av varför jag vill träna men träningen i sig gör sitt också. Det är allmänt känt att man blir lite gladare (eller hög) av att träna. Lite då och då kan man läsa om att det bland annat frigörs serotonin och dopamin när man motionerar. Alla är olika och jag har aldrig känt av det så markant som nuförtiden. Det var ännu tydligare när min depression var som värst. Det har varit en del diskussioner den senaste veckan kring huruvida jag är deprimerad igen eller inte och även om det måste finnas olika nivåer av depression så tror jag inte det. Jag mår inte bra av den kroniska stressen men deprimerad tror jag inte att jag är. Däremot har jag räknat ut att det inte kan gå mer än tre dagar utan träning för efter det så blir tillvaro kämpigare och tårarna mer frekventa. Jag är så glad att jag har träningen och att jag verkligen känner att den hjälper. Att jag inte bara blir starkare utan även slipper äta antidepressiva. Effekten av träning blir säkert mindre markant när jag mår bättre, när lägsta nivån är högre. Eller hey, kanske när det väl är vår och ljuset äntligen kommer fram.

 

Ps. Nej, någon PT förälskelse har det aldrig funnits. Däremot har det funnit väldigt mycket hatkärlek.