livet,  tankar

Kraschad kropp

Igår när jag kom hem gick jag in i väggen. I måndags smsade min bästa vän att hon fått missfall. Jag var på jobbet då men för mig fanns inget annat alternativ än att åka dit. Bokade flyg, V hämtade mig hem och stresspacka och sedan åkte jag. 

Väl hos min vän blev det tårar och funderingar från hennes sida. Jag grät också en del. Missfall är vanligt men inget vi pratar om och jag skulle tro att funderingarna är ungefär samma hos de som drabbas: är det mitt fel? Hade jag kunnat göra något annorlunda? Kommer jag få missfall fler gånger? Varför just jag?

Mitt svar fick bli det “vetenskapliga”: något med embryots utveckling har gått så fel att kroppen bedömer att det inte kan leva. Lita på din kropp. 

Vi var uppe sent och pratade, tröstade. Tisdagen försökte jag distrahera henne lite. Vi såg på skid-VM och åkte sedan till kista centrum och gick på bio (mer om det sedan). Vi var uppe ännu senare och pratade. 

Och igår åkte jag hem och kroppen kraschade. Somnade stenhårt på eftermiddagen, fick i mig lite mat men har tömt magen på allt innehåll. Höll mig vaken men somnade tidigt. 

psykiskt känner jag mig på bana men det är viktigt att lyssna på kroppen så idag blir en lugn dag på jobbet. 

på en nattlig promenad hittade vi de här lamporna som jag gillade