livet,  London,  München,  Sverige,  tankar

Aldrig riktigt hel

Det finns en sak som folk inte berättar för dig när du väljer att flytta långt från ditt hem, det är att du aldrig kommer bli riktigt hel.

Du kommer att längta hem. Längta efter människor. Du kommer längta efter mat. Du kommer att längta efter platser.
Och sedan kommer dagen då du återvänder hem, men bara efter en stund så kommer du börja längta tillbaka för hemma är inte hemma längre. Hemma är något annat. Du kommer längta efter dina nyfunna vänner, mat, dina saker och platser. Det är ett evigt längtande.

Själv längtar jag efter mina allra bästa vänner i Stockholm. Jag längtar efter staden jag känner utan och innan, att promenera runt söder, kika in i butiker och bada mitt i stan. Jag längtar efter en god vän i Norrland, jag längtar efter kylan, vårvintern, snömängden, ljuset på sommaren och skärgården. Jag längtar efter vår lägenhet i London, jag längtar efter Sambon, efter att alla pratar engelska och att jag kan vara helt avslappnad med språket, jag längtar efter fish and chips.

I-miss-you-like-2-300x210

Och så åker jag till en av de platserna jag saknar. Och då saknar jag det här. V. München. Naturen, fjällen och klimatet. Att solen värmer i februari och att man alltid kan få en god korv.

Det blir aldrig bättre. Jag kommer aldrig bli hel. Flyttar vi till Sverige saknar jag detta. Bor vi kvar saknar jag Sverige.
Man knyter an till platsen och människorna (och idealiserar), det är fint, men vissa dagar gör det fruktansvärt ont i hjärtat.