tankar,  Träning

Viktuppgång

IMG_1911
Romersk kraft från bästa Juicekällan

 

Denna vecka fick jag äntligen till det, mina tre träningspass. Måndag, tisdag och torsdag. Jag har dessutom planerat de kommande månaderna så att jag ska kunna få in dessa tre pass. Jag mår bättre när jag tränar, det var väldigt uppenbart när jag var deprimerad. Under hösten och vintern har det dock inte gått ihop. Först var det muskelbristningen som satte stopp och sedan kom tidsbristen. Nu hoppas jag att jag fått ordning på både skador och frilagt lite tid. Rent träningsmässigt har det dock varit en riktig skitvecka. Motivationen har inte funnits där, styrkan har lyst med sin frånvaro och kroppen har mest gjort ont så har inte kunnat pressa mig på samma sätt. Min tränare tyckte ändå att jag gått ner i vikt. Det kanske jag har, i mått mätt. Jag mäter inte så jag har ingen aning. Däremot så är jag en vågmissbrukare. Vågen är roten till allt ont i mitt förhållande till mat. Chocken var därför total igår natt när jag fick för mig att väga mig. Tidigare på dagen hade jag belönat mig själv med en ny träningstopp i en storlek mindre än vanligt. Vågen däremot säger att jag har gått upp fyra kilo. På en vecka.

Det är fyra kilo som inte känns eller märks men det spelar ingen roll för vågen säger fortfarande fyra kilo. Jag fick panik. Krisen var total. Det har varit en motig vecka. Då är det svårt/svårare för mig att inte falla tillbaks i destruktiva tankar. Jag har haft ätstörningar en gång. Tekniskt sätt, flera gånger. Jag är frisk nu men tankarna finns där ibland fast jag agerar inte efter dem. Jag skulle kunna gå ner de där fyra kilorna på ganska någon dag på ett väldigt ohälsosamt sätt. Ett sätt jag sedan skulle få kämpa med att inte fastna i. Ett två timmars samtal med min vän Kris som vet allt om min krånglig mathistoria och nu känns det okej. Såpass okej att jag kan köpa surdegsbröd. Och till middag blir det blomkålspizza.