vänner

Tacksamhetsskuld

Igår natt drabbades fick jag nästan panik över den tacksamhetsskuld jag kan känna till visa vänner. Jag är tacksam för alla mina vänner och för att de stöttade mig förra året men med vissa känns det inte som det är en jämnfördelat ge och ta relation utan det känns mest som jag tagit. Det ger mig panik, panik över att jag aldrig kommer kunna ge tillbaks på samma sätt. Jag kan även må lite dåligt för att jag inte förmedlat tillräckligt bra hur tacksam jag är. Det låter ju så löjligt och ibland på gränsen till falskt när jag försöker förklara. Och ett tack, ett tack räcker inte alls.

Självklart skulle jag ställa upp för dem om de någonsin skulle behöva mig. Det vet de. Men det känns bara inte som att det räcker. Det är inte heller så att någon av dem förväntar sig något som betalning av vänskapen, det är bara jag som tycker det känns olustigt.

Min norska vännina ska i alla fall casha in lite återbetalning genom kvalitetstid med shopping och lunch. Det känns väldig bra. Bra även för mig som går och tänker på alldeles för mycket män.