Känslomässig berg och dalbana

Det är en sån jag levt i de senaste 18 månaderna. Sen jag “träffade” min fd sambo. Och då menar jag inte träffade som att vi inte setts förr, utan jag menar sen jag insåg att mitt äktenskap var förlorat och mitt hjärta hade gått vidare.

I slutet av januari för snart ett år sedan. Mitt i hans mörkaste depression fattade han ett beslut. Det svåraste, klokaste, modigaste och starkaste beslut man kan fatta. Trots stor kärlek insåg han att vår relation sårade honom mer än gynnade honom. För att han ska kunna älska någon annan och tillåta sig att bli älskad, måste han först älska sig själv. Det var han då väldigt långt i från. Vi gjorde slut. Han bodde kvar ett par månader och flyttade sen till en egen lägenhet. Vi träffas fortfarande, inte pågrund av vår relation men av andra anledningar i andra sammanhang.

Kanske är det därför jag fortfarande inte lyckats lägga det bakom mig? Eller är det för att han lämnade dörren på glänt, han stängde inte möjligheten att det skulle kunna bli vi igen? Eller är det för att jag trots allt hoppas på oss? Eller för att jag inte hittat något bättre? Eller för att jag inte tagit mig tid att bearbeta det? Eller för att han ständigt dyker upp som en joker ur lådan? Eller för att jag fortfarande tror att det skulle kunna bli hur bra som helst?

Oavsett. Just nu är jag inne i en svacka. Han är lite för återkommande i mina tankar och samtal. Han saknas mig extra mycket nu. Kan vara för att det är jullov. Kan vara för att kroppen och knoppen är utslitna. Kan vara för att killen jag dejtade ett par veckor gick åt helvete och jag blev påmind om hur stort gapet var mellan (icke) känslorna för honom, och för fd sambon under dejtandet. Ja inte sjutton blir jag klokare – men ge mig en dag eller vecka så blir det nog bra igen.