Förhållanden,  Känslor,  livet

Tid

tumblr_kvwwr60nhD1qa9nl1o1_400

Jag mår verkligen bra nu. Det hoppas jag i alla fall att jag gör. Det känns så även om jag inte kan se tillbaks på året eller separationen och le. Men det kommer jag nog aldrig kunna. Det har varit mitt livs tuffaste år. Utan tvekan. Jag vet att jag sa det så många gånger i våras, att jag vill bara gråta tills det inte gör ont längre. Jag vill få ge mig tid att vara ledsen. Jag vet att jag konstaterade flera gånger om att jag vet att mitt ex har gått vidare mycket fortare men att jag är den som kommer må bra fortast. Och vet ni, precis så blev det ju. Men fy fan vilken resa det var att komma hit. Det fanns dagar (framför allt nätter kanske) då jag verkligen ville dö. Då jag till och med skar mig med en sax eller kniv. Det ska ganska mycket kraft till för att det ska bli några sår. Så mycket kraft hade jag aldrig. Det blev repsår som värst, fast det var väl illa nog. Jag visste bara inte vad jag skulle ta mig till. Det gjorde så ont inuti att jag kunde inte hantera det. Fysiska skador var så mycket lättare att hantera. Nog tänkte jag på självmord ett par gånger men nej, det var aldrig aktuellt. Det är väldigt stor skillnad att tänka på det och att faktiskt göra det. Ibland var det bara så mörkt, hopplöst och smärtsamt att jag såg ingen annan utväg. Jag sörjde och blev psykiskt misshandlad under tiden – klart att det gjorde ont, klart att det var tufft. Jag minns att jag vid mitt första besök på psykakuten kände en sådan trygghet i att någon konstaterade att separationer kunde vara traumatiska och att jag “bara” kände mycket men tänkte väldigt klokt och sansat under alla känslor. Det var väl inte lika kul när psykologen av samma anledning ansåg att jag var klar med min behandling, vad än nu det var för behandling. Vi klickade inte, hon tyckte exet var en idiot och att jag skulle genomlida första året av sorg och sedan skulle allt bli bra. Jo, och rutiner. Rutiner tyckte hon var lösningen på mycket.

Det ska erkännas att jag gråter när jag skriver det här. För jag blir ledsen av vad han gjorde mot mig. Att han kunde få mig att må så dåligt. Jag trodde aldrig, aldrig det. Och det var och är än idag inte okej. Med det sagt så är jag så himla glad att jag tillät mig vara ledsen, att det en dag bara slutade göra ont. Jag är glad att jag inte valde några snabba eller dumma lösningar. Jag är glad att jag inte utnyttjade andra för att få mig själv att må bättre. Jag är nöjd att jag tog mig tid att lära mig stå upp, lärde mig må bra och tillätt mig att gå vidare. Allt som krävdes var tid. En himla massa tid. Det kan ibland kännas surt att jag slösade ytligare ett år på honom (indirekt) men ska jag någonsin ha ett lyckligt och hälsosamt förhållande igen som måste jag vara hel. Jag hade säkert kunnat ge mig in i ett förhållande i somras men det hade varit för tidigt, för mig. Jag hade varit lycklig men jag hade fortfarande alldeles för mycket baggage och för många oavklarade kapitel samt en jädrans massa splitter kvar från mitt krossade hjärta. Det var inte helt. Och jag vill sätta ihop mitt hjärta själv, inte med hjälp av någon annan. För innan man känner och älskar sig själv så tror jag inte man kan bli lycklig med någon annan. Dessutom vill jag bli kär för att det bara händer, inte för att jag känner mig tvungen eller stressad. Då kan man tänka att exet kanske var kär i mamman till hans barn. Det tror han säkert att han var. Duschdejten sa något smart en gång angående det där med att vara kär och det var “ibland har jag trott att jag var kär men det har visat sig att jag bara var kåt”. Så tror jag att det var för exet. Han kan ha insett det själv, eller så har han inte det. Men att han är i förhållandet av fel anledningar, det vet han.

Jag skulle så gärna vilja att mitt ex tog sig tid. Jag skulle så gärna vilja att han också mådde bra. Jag skulle göra vad som helst för att ge honom lite av min lycklig. För hur mycket av ett svin han än har varit så förtjänar han inte att må som han gör idag. Jag önskar bara att han visste om det själv.