livet

en lång helg

I helgen är nu slut. Jag har haft besök av min mamma. Det har varit hemskt.
Jag känner mig som en elak människa som skriver det här men jag gör det ändå.

Jag och min mamma har aldrig varit nära. Jag har varit pappas flicka och hon har ägnat tid åt mina systrar. Jag har aldrig varit en prioritet. Utan sist i kön när det kommer till uppmärksamhet eller hjälp och stöd.
Men hon är trots allt min mamma och jag försöker ha en relation till henne. Men det går inte.

Min mamma har varit deprimerad sedan 2003. Hon har haft insikt om sin depression i ca 3 år. Och har jobbat med den i två år. Jag förstår att hon har en lång väg att gå innan hon är på banan igen. Och att hon är sjuk.
Men fy fan vad jobbig hon är.
Hon är som en fyraåring. Kan inte slappna av. Något ska hela tiden hända. Hon städar hos oss. omorganiserar i bokhyllor och kök. Behöver hela tiden underhållning. Lyssnar inte utan pratar hela tiden själv. Vi kan inte ha en dialog för det handlar bara om henne och om jag inte håller med eller gör på ett annat vis så blir hon SVINförbannad. och hela hennes värld och lycka är upphängd på barnbarn, vilket hon inte har.

Det här är så fruktansvärt jobbigt. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Det är så jobbigt. Hon är maniskt “lycklig”.

Jag sitter nu med en kopp te, ett glas juice, paj och huvudvärk. Försöker slappna av och släppa tankarna på henne. Och hur hon mår. För det är inte mitt problem, men ändå är det ju det lite.