barn,  kropp,  tankar

Min abort

Jag har tidigare nämnt att jag gjort abort och nu när vi försöker (hoppas på) bli gravida så funderar jag över den. Jag har slutat ångra det och vet att vi gjorde rätt men jag funderar ändå på varför jag blev gravid då (trots p-piller) men inte blir det nu när jag vill? Ni förstår dilemmat. Så här var det:

Jag har krossat bäckenbenet. Och ca 1 år efter det blev jag gravid. Jag gick runt och mådde skitdåligt, det var verkligen den sämsta perioden någonsin i mitt liv. Jag hade mängder av problem. Vantrivdes verkligen med livet och min familj vände mig ryggen. Så jag mådde dåligt, för att sammanfatta detta.

Jag blev också fysiskt sjuk. Jag frös. Hade ont i kroppen. Var trött hela tiden. Och jag klagade (fler gånger än jag kan minnas säkert) för en god vän. Hon sa tillslut, men ta ett gravtest.
jag gjorde det, hemma hos en kompis som jag bodde hos, och efter typ en sekund var det positivt. Min goda vän kom över och vi satt och pratade och pratade. Jag visste varken ut eller in men direkt så kände jag att “jag ett barn är väl kanske bra?”. Men min man tyckte inte det. Han fick panik (minst sagt). Och jag gjorde abort för hans skull mer än min. Även om mina läkare rådde mig att inte bli gravid (göra abort) för att mitt bäckenben inte var tillräckligt läkt och jag skulle isf ha spenderat hela graviditeten på sjukhus.

Jag ångrade mig, hela tiden. Och det var en av anledningarna till att vi till slut gick isär.
Det tog två år för mig att komma över det. Sluta tänka “nu skulle jag haft ett barn som var så och så.” eller “tänk vad mysigt nu hade vi haft ettårskalas”.

Men jag vet idag att vi gjorde rätt. Att han var klar nog i huvudet att fatta rätt beslut. För hade jag fått barn då hade jag troligen inte kunnat gå nu. Inte träffat V. och kanske, vem vet, varit i ett olyckligt äktenskap. Jag är nöjd med beslutet och är verkligen för fri abort. Men det var nog det psykiskt värsta jag gjort.

Kommentarer inaktiverade för Min abort