En man

han är så bra, min fästman, min V.
Vi har våra olikheter, inget snack om saken, och han jobbar lite för mycket. Och jag känner mig lite åsidosatt ibland. Men när jag behöver. När det stormar och jag är trött, ledsen, hemlängtanssjuk eller bara helt förstörd. Då lägger han undan allt för min skull. Han lagar mat. Kramar mig. Försöker få mig att skratta. Ja allt vad han kan komma på.

Han gör sitt bästa, och det är manligt. Att ibland få vara den svaga, den som behöver hjälp. Den som vill ha hjälp och den som får hjälp. Oj, vad jag uppskattar det.