Förhållanden,  Girlytalk,  livet,  Singelliv

Kära Alex

Tack för presenten. Jag förstår att den kommer från ett bra ställe och jag uppskattar tanken bakom den. Det är lätt att sådana här tackbrev blir som ett försvarstal men det är inte vad det är. Det här är ett klargörande.

Först och främst så vill jag börja med att nämna att alla separationer är olika. I mitt fall fick jag bra mycket mer än bara en kille som dumpade mig. Likaså, hade jag utan överdrift investerat mitt liv i det där förhållandet. Det tog slut men jag fick inte ens än ärlig chans att flytta ut mig själv och mina saker. Inom en vecka fanns det en ny tjej där. En tjej som inte hade några som helst problem med att vissa upp att det nu var hennes hem. Det var nya selfies varje dag med mina saker i bakgrunden. Första gången dom hade sex var det i lakan jag sovit i under ett foto av mig. Och ja, det var ett perverst uppvisande av förhållande på Facebook däremot så är vi inte kompisar där då jag inte vill att någon av mina vänner eller familj ska se att han finns där och därmed ser hans pinsamma liv. För ja, jag skäms. Men alla vet att man kan blockera människor hur mycket men vill fast att glömma någon är inte så lätt som att klicka på en knapp. Det finns garanterat separationer som är värre än min och hans och det finns säkert de som är bättre men som för partnerna upplevs som sämre. Det är inte på något viss en tävling men ingen annan än jag kan veta exakt vad jag går igenom. Nu handlade din present om mig och jag vill att tackbrevet gör detsamma.

Jag kan börja med det enkla, mina saker som är i huset. Då hon flyttade in en vecka efter jag tagit en liten väska och flyttat in hos mina föräldrar så ”förstördes” mina och våra saker fort. Förvisso har hon idag till och med börjat använda saker som är mina som till exempel min hårtork. Alla dom där saker är för mig nedsmutsade men självklart ska jag flytta ut dom. Däremot så är den flytten den minst stressande delen av mitt liv. Jag vet att det löser sig. Det oroar mig inte det minsta. Likaså kommer en bodelning lösa sig. Han vet att jag vill ha en och han vet att det finns en tidsram. Och jag vet att löser vi det inte ihop så finns det hjälp.

Så. Till din present tillika det största stressmomentet i mitt liv. Mig själv. Jag nämner det sällan på bloggen eller för någon annan för den delen. Det är helt enkelt för jobbigt. Jag pratar aldrig om pengar och vill inte göra det nu heller men det är klart att ekonomi pressar mig. Värre än så är dock framtiden även de såklart hänger ihop. Jag grävde mig en grop med mitt ex. När vi träffades så tjänade jag mer än honom, hade en större lägenhet och samma dag som jag sa upp mig fick jag ett erbjudande om befordran. Men jag var kär och trött på att pendla. Jag tänkte inte att det skulle vara så svårt att få jobb och inte heller tänkte jag på hur långt från mina drömmar jag var på väg. Under dom sju åren med honom så har jag pluggat och jobbat lite men även varit arbetslös under längre perioder. Det är också ganska irrelevant för din present handlar om nuet.
Så här är nuet. Jag har under våren sökt jobb i när och fjärran (kanske mest fjärran om jag ska vara ärlig). Jag fick ett jobb i Kapstaden men det gick helt enkelt inte ihop ekonomiskt. Jag har haft lite andra intervjuer men inte fått något napp. Så under sommaren så bestämde jag mig för att bygga vidare på mina juridikstudier. Det är dock inte bara att göra. Både när det gäller jobb och studier så är jag beroende av andra. Det är inte bara att börja jobba eller att börja plugga. Jag måste bli godkänd. Och det är inte så att jag står och stampar på samma plats, tro mig. Jag försöker krossa stenmurar. Jag kommer inte i på de magisterutbildningarna jag skulle vilja läsa för jag har inte en svenska examen (och innan folk blir tokiga så ska ni veta att mina examen är från innan Bolognaavtalet). Jag behöver således läsa en kandidatexamen och söka in på en sådan med mina gymnasiebetyg. Då kanske någon tänker men varför inte flytta till England och fortsätta där när min examen ändå är därifrån. Jo, för att det är för gammal. Hade han gjort slut ett år tidigare hade det varit enklare. Jag skulle nu kunna läsa en enklare grundkurs på två år för £9000 per år. Mina föräldrar skulle kunna tänka sig betala det vilket ju är tur för jag har maxat mina CSN pengar. Jag ska dock bli antagen och sedan ska jag också behöva leva med pressen att mina föräldrar betalar under två år. Det finns en anledning till varför jag inte låtit dom betala saker innan. Så jag är lite fast men jag jobbar på det. Jag mailar, ringer och försöker hitta ett väg framåt i den riktning jag vill. Jag vet förvisso inte exakt vilken riktning jag vill gå men jag ungefär vad jag skulle få välja om jag fick välja precis vad som helst. Målet är långt bort. Just nu kämpar jag bara för att få komma in på vägen. Den enda anledningen till att jag aldrig skriver om det är för att det stressar mig så mycket att jag mår dåligt. Efter varje motgång så hatar jag mina tidigare val lite mer. Det är inget kul. Inget kul alls.

Så alla som tycker att jag borde gå vidare med mitt liv, tro mig. Det har jag. Men jag är tyvärr beroende av andras godkännande för att komma vidare yrkes- och studiemässigt. Och tyvärr begränsad av ekonomiska resurser.
Slutligen så kan jag lova alla att det spelar ingen roll hur mycket ni pushar mig. Jag upplever det som press. Det finns ingen som ställer högre krav på mig än mig själv. Och dom där kraven har genom åren gjort en del skada.

Att jag önskar mig ett snällt ex har inget med att jag vill att vi ska vara vänner att göra utan mest att jag vill inte hata honom. Idag känner jag inte att jag vill se honom eller ha något med honom att göra. Han har varit så brutalt elak. Han har använt saker som bara han vet om mig mot mig. Saker som han vet på grund av vårt förhållande och det förtroendet som fanns. Han har slagit mig. Han gjorde henne gravid minst två gånger inom ett år efter att det tagit slut. Han har förstört så mycket och sårat mig så djupt. Jag vet inte vad droppen var men den kom någon gång förra vecka. Jag kan inte ens med att se honom. Det gör mig ledsen. Inte för att jag älskar honom men för att efter sju år slutar det såhär. Det är bara objektivt sorgligt. Innan någon börjar rationalisera det är så skiter jag fullständigt i hur vanligt det är ett ex blir ovänner. Jag vill inte ha det så. Det är dom där kraven jag har på mig själv som spökar igen. Men dom kraven är en del av mig. Det är i mångt och mycket de som utgör mig.

Jag mår bra, jag är klar med honom men jag är väldigt väldigt väldigt stressad över min framtid. Det är nog inget jag kommer blogga om för det är inte så kul att läsa om. Med det sagt, så vill jag tacka för presenten. Jag vet att du menade väl. Och jag må vara sårad men jag är inte dum. Jag vet att nuförtiden kommer jag först i mitt liv. Beslut som jag tagit som berör honom har varit baserade på min önskan inte tagna med hänsyn till honom. Han är det minst stressfyllda momentet i mitt liv. Om han ens finns i mitt liv.

Kommentarer inaktiverade för Kära Alex