tankar

Förlåtelse

En av mina favoritbloggar, Escapingreality, skrev ett inlägg om förlåtelse och bad om andras åsikter i ämnet. Jag har verkligen behövt fundera på detta och kände att en kommentar är för kort för att få ur mig det jag vill så här kommer mina tankar om förlåtelse.

Mina första minnen av förlåtelse det är ju det där att jag blev tvingad att säga förlåt till min syster för något. Troligen var jag inte oskyldig men det var nog inte heller hon, men hon var yngst och grät mest. Så för mig är “förlåt” ett ord helt utan betydelse. Det är något man säger för att man är tvingad eller för att mamma/pappa ska bli glad.

Jag är långsint och envis och jag har/har haft massor av vänner. helt klart mer än genomsnittet. Men med åren har jag lärt mig att jag inte behöver alla. De som sviker eller gör något som jag inte kan acceptera de behöver jag inte ha kvar. För mig finns det ingen poäng med att förlåt. De vänner/människor som är mina bästa vänner kan absolut göra bort sig lite (till en viss gräns) utan att förlåt behövs och de andra är inte värda ett förlåt. Vår relation var inte mer än att de kunde göra mig illa.

citat-bitch_137649327

Det betyder inte alltid att de människor som sårar och gör illa försvinner ur mitt liv. Nej ibland går vi vidare. Den relation vi har haft är för alltid förstörd. Jag kommer aldrig lita på den människan igen. Jag kommer alltid minnas vad hen gjorde. Kanske känns det lite som vanligt för den andra parten, jag vet inte, och jag bryr mig inte.
Så jag förlåter nog inte, jag går heller inte runt och känner agg men jag glömmer inte. Och för mig finns det absolut inga tredje chanser. Som de säger: shame on you if you fool me once, shame on me if you fool me twice.