Girlytalk,  Känslor,  Mens

En kvinnas bekännelser

Bristen på min självdisciplin syns på mina kläder. De sitter helt enkelt lite tajtare. Jag vägrar ställa mig på en våg. Det blir för mycket. Istället brottas jag med mina gamla bulimitankar som jag borde veta inte löser något. Det handlar väl egentligen inte om dom där sommarkilona. Maten är som alltid en av få saker jag kan styra när resten av livet är kaos. Bulimi hjälper med just det.

Ikväll gråter jag faktiskt. Jag gråter till och med över honom. Inte att jag blev lämnad eller något sådant trams utan bara över hans agerande. Hans agerande är trots alla månader väldigt främmande för mig. Lika främmande, lika sorgligt.

Jo men i övrigt så stressar jag över ganska vardagliga saker som bostad, jobb och ekonomi. Det är kanske stora stressmoment men jag vet också att det finns större och svårare saker att oroa sig över. Som det faktum att jag snart fyller 32 och inte alls är där jag ville vara med allt vad det innebär.

Sist, vill jag påpeka att den tillfälliga låga stämningen och sommarkilona kan bero på ägglossning och hormoner. Livet som kvinna helt enkelt. Är det någon gång jag skulle skicka ett oförklarligt kärleksbrev så är det nu.