Förhållanden,  Killar,  livet

En till första

Min psykolog sa att första året var det värsta. Att sorgeprocessen tar ett år – ett år av första vanor, ett år av nya vanor. Vid varje högtid känns det såklart lite jobbigare. Midsommar må vara en dag jag inte har några känslor för och var den enda högtiden vi kunde tjafsa om. Det var liksom inget jag firade medan han ville gå all in. Ändå känns det svårt nu. Inte så jobbig som jul och nyår men fortfarande tuff. Jag hamnar fort i tankebanor kring hur det kunde bli så här. Hur jag kunde missa att han ville göra slut. Hur han kunde slänga iväg oss på några korta sekunder och låtsas som vi aldrig hänt. Hur han nu kan säga till mig att jag bara är ett ex. Vad betyder det förresten? Att bara vara ett ex. Borde man inte vara över vänner men under flick/pojkvänner? Eller är man så långt ner man kan komma? Det är jag i alla fall. Jag nämns inte vid namn utan med min titeln, exet.
Snart har det gått ett år. Mitt första år på väldigt länge utan honom. Jag vill gärna säga att jag inte saknar honom men det gör jag. Hur jag saknar honom vet jag inte. Det känns ändå okej nu. Jag har börjat känna mig okej med att det är slut. Det är fruktansvärt sorgligt och fortfarande ett pinsamt misslyckande men det är okej. Däremot är hans agerande efter han gjorde slut fullständigt oacceptabelt. Det gör mig fortfarande ledsen. Väldigt väldigt ledsen. Han måste ju hata mig mer än något eller någon annan. Hur kan man känna så om någon man delat liv med i sju år? Jo, man kan aldrig ha tyckt om personen. Om den insikten gör ont? Något så in i helvetes ont gör det.