Fixidéer och andra tankar

Mitt osansade känslotillstånd börjar sansa sig men så väntar en ensam helg så vi får se hur länge det håller i sig. Dessa dagar så kan jag inte tänka längre bort än kanske någon timma. Att sätta sig ner och göra någon slags livsplan är inte riktigt att räkna med. Jag tänker mycket på hur länge den här sorgen ska vara så nära mig. När försvinner den så långt bort att jag varken ser, hör eller känner den. För sorg, det är det. Jag sörjer honom, oss, alla minnen och mig själv. Att jag vågade ge så himla mycket som verkligen kastades bort för ingenting. Jag funderar på när, eller ens om, jag någonsin kommer känna mig redo för intim kontakt med någon. Sexuell kontakt alltså. Det känns så avlägset att jag blir rädd. Kramar och lite mer kan jag föreställa mig men där går gränsen.
När jag tröttnar på att tänka på allt tråkigt så tänker jag mycket på min kramkompis. Jag skulle nog utan några större bekymmer skapa mig en liten förälskelse, bara för att få känna den där underbara känslan. Jag är själverkänd expert på att bli kär i kärleken. Det är en gren jag bemästrar på proffsnivå. Liksom fix idéer och kombinationen är på gränsen till destruktiv. På rak arm kan jag komma på två som jag skulle kunna intala mig själv att jag var lite förtjust i. Båda unga (alltså väldigt unga, för unga), både härliga men den ena är snällheten och tryggheten själv medan den andra är drygheten och självsäkerheten själv. Det finns såklart inga verkliga känslor men det är en underbar distraktion ibland. Att bara få byta kanal. Skippa krigsdramat och se ett vackert romantiskt drama. Det finns också en viss herre som total dissade mig en afton. Den dissen var också en härlig distraktion under några dagar. För alltså inga dissar eller misslyckad flörtar känns av speciellt mycket – de är ju inte på riktigt trots allt. Jag undrar när eller om det kommer kännas på riktigt igen.
Jag är faktiskt inte så nedstämd som det låter. Jag bara reflekterar mycket över vad som hände och vad som händer. Jag hade gett i stort sett samma sak för att han skulle klara av att göra detsamma. Ja, jag tänker på honom. Mest hela tiden på ett eller annat sätt. Hur länge kommer det vara så? Det är inte så att går omkring och bara tänker på honom men tankar på honom finns där hela tiden. Kanske extra mycket nu när jag inte ska höra av mig. Det är den där onaturliga tomheten. Jag gillar att vara ensam, det har jag alltid gjort, men nuförtiden känner jag mig så ensam och det är jag inte alls van vid.

I fall det inte märks så hade jag ingen plan med detta inlägg överhuvudet taget. Jag ville bara sysselsätta mina fingrar till annat än att skicka förbjudna sms.