Förhållanden,  Känslor,  Vardagen

Middag och hopp

Denna vecka ska jag trots eventuella tårar, funderingar, känslostormar och andra återkommande faktorer avstå från att höra av mig till honom. Jag vet inte om han läser denna blogg. Han vet att den finns då den startades innan det tog slut men om han läser vet jag inte som sagt. Det finns väldigt inget som står i denna blogg som han inte redan vet att jag tycker eller känner men det finns kanske några tankar som bara finns i mitt huvud. Kanske skulle dom hamna på bloggen om jag var 100% säker på att han inte läser. Nu blev det än mindre utläggning om typ inget. Det jag ville komma var anledning till varför jag trots frestelser inte ska höra av mig. Det är inget spel. Jag tror att har jag aldrig spelat spel som är nu ingen bra tid att starta. Speciellt inte med någon jag känner väldigt väl och som känner mig väldigt väl. Alltså hör jag av mig när jag vill höra av mig men inte denna vecka. M, om du läser så dra inga slutsatser nu. Jag har ingen strategi men vill ge dig en ärlig chans.

Igår var jag nämligen hemma, det var även dom upptäckte jag när jag kom dit (men det är en helt annan historia som jag inte orkar dra nu). Jag sa hur som helst till honom i en normal samtalston (okej, jag viskade för jag tyckte inte konversationen angick henne) att det är onödigt av honom att vara otrevlig mot mig. Sedan bad jag honom lova en sak vilket han gjorde, jag bad honom lova att han skulle ringa denna vecka. Så nu ger jag honom den möjligheten, att bevisa för mig att han kan hålla vad han lovar.

Ikväll var jag ute och åt med mina föräldrar som firar 40-årig bröllopsdag. Vi fick ut och åt för att fira mammas födelsedag som är imorgon men då kan vi inte gå ut för pappa ska göra ett kirurgiskt ingrepp på tidigt på onsdag. Min pappa har nämligen prostatacancer fick vi veta i höstas så denna månaden genomgår han daglig strålning. Det kan vi också ta en annan gång. Under middag så börjar mina föräldrar prata om honom och om när jag ska hämta mina saker bland annat. Mina föräldrar tycker väldigt bra om honom och tanken på att jag ska begära en bodelning har garanterat aldrig slagit dom. Jag har väldigt privat av mig och gjorde klart tidigt att jag inte ville prata om honom. Det upprepade jag även denna kväll men i några minuter slog en akut saknad till och jag var väldigt nära tårar. Det var första gången idag. Alla andra av dygnets timmar har inte präglats av tankar om honom. Han finns där såklart, varje minut av varje dag, men ibland är det lite mer passiva tankar och känslor. Sådan var det idag bortsett från katastrof minuterna under middagen.

Och vet ni, hoppet som jag investerar i att han ska höra av sig skänker mig ett lugn och en glädje. Så mycket vill jag tro på honom. Så, om humöret svänger här på bloggen om några dagar så vet ni varför.