kropp,  livet,  resor

Skräm mig inte!

Jag har tidigare berört att jag varit med i en bilolycka och att jag blev otroligt skadad, så skadad att jag är glad att bara vara vid liv. Bland annat så krossade jag bäckenbenet. Bäckenbenet är kanske ett ben som man inte tänker så mycket på men det är ett otroligt relevant ben och framförallt svår läkt, eftersom att det inte går att gips. Nej jag har legat på sjukhus i över ett år för den skadad och opererat den vid ett flertal tillfällen.

Idag åker jag till Frankrike för att göra något av det jag tycker är absolut roligast i världen. Åka skidor! Det var länge oklart om jag någonsin skulle kunna stå på ett par skidor igen, men jag är envis som synd och nu nästan fem år senare så kan jag faktiskt göra det. Jag gjorde det redan förra året och jag känner mig så otroligt fri och är fyll av lyckohormoner när jag får den här möjligheten. Andra chansen eller vad man nu vill kalla det.

Men en “vän” frågade mig om jag inte var rädd (och syftade då på skadan som varit?). Och jag förstår lixom inte poängen med den frågan. Vill han att jag ska känna efter? fundera lite extra på om jag verkligen är rädd? Eller på att jag skulle kunna bli invalid (precis som om jag aldrig varit skadad)?
Hade han frågat “hur känner du inför det?” hade jag kunnat välja själv vart fokus ska ligga, men att lägga fokus på rädsla är aldrig bra. Det tar dig inte framåt och det begränsar livet. Så nej, jag är inte rädd, men jag kommer aldrig glömma hur fruktansvärt det har varit att vara så trasig som jag var. Och därför behöver jag heller inte påminnas om att jag kan hamna där igen.

Nej nu drar jag!

alperna