Förhållanden

Enkelriktad kommunikation

Alla dessa tårar och all uppgivenhet tar energi som inget jag tidigare upplevt. Inget känns kul, nödvändigt eller aktuellt. När jag vaknar efter några få timmars dålig sömn så vill jag verkligen inte vara vaken. Tårarna kommer nästan direkt. Dagarna går till jobbsökningar och en hel del reflekterande. Helt meningslöst reflekterande. När natten sedan kommer är sammanbrott ett faktum. Denna vecka har jag inte kunnat låta bli att höra av mig till honom. Mail som självklart är mindre roliga för honom att läsa än hennes blogginlägg om de fantastiska sexet. Mail som inte bidrar till något. Helt meningslösa faktiskt men (!) jag kan inte låta bli. Det är så mycket frustration, ilska och sorg som måste ur. Bloggen räcker inte. Min stöttepelare Kristofer räcker inte. Det är tyvärr bara han jag vill förmedla mina känslor till. Han som enligt spelets regler ska vara död för mig. Han som i verkligheten är allt annat än död. Han lever i varenda liten del av mig.