Förhållanden

Ruta 1

Jag vet inte jag. Jag trodde kanske att jag mådde lite bättre men dagens totala kollaps visar på annat. Tårarna rinner okontrollerbart. Det finns inget slut på allt jag är ledsen över.

Idag orkar jag inte leva. Idag förstår jag inte hur han kan vilja mig så mycket illa. Vad får han ut av att få mig att känna mig hatad? För att inte tala om hur han har ett sådant stort behov av att förnedra mig. Jag önskar jag kunde formulera mina känslor till ord men det går inte. Känslorna är för intensiva och för övermäktiga. Kanske är det bästa att bara gråta ut allt men det där ingenmanslandet man hamnar i när man varken kan sova eller vara vaken är så fruktansvärt vidrigt. Det är i och för sig detta hysteriska gråtande också. Värsta är att när jag blundar ser jag honom. Han ler, är glad, problemfri. Och så är det ju, han tror jag att han är lycklig. Det är en ytlig lycka men han klarar inte av att se längre än så. Och det får inte mig att må bättre. Ibland kan jag bli så orolig för honom men efter ett tag kommer jag på att jag inte kan hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Plus att fokus kanske inte ska ligga på honom denna gång igen.

Kommentarer inaktiverade för Ruta 1