tankar

Hej 90-talist!

Jag är 80-talist, född 1984 för att vara mer exakt, och jag umgås mer än jag borde med 90-talister då jag har två systrar födda på 90-talet. Det här inlägget är till de två och till er andra 90-talister.

Först och främst; det är inte mer synd om er än om någon annan generation. Det finns för- och nackdelar för alla generationer så också för 90-talisterna.
Blondinbella, Miley Cirus, Justin Bieber och Kissie är inte det normala. Alla kan inte vara superstjärnor, alla kan inte ha Sveriges största blogg och de flesta kan aldrig köpa en lägenhet i Stockholms innerstad eller spontant åka på resor jorden runt.
Hårt jobb är det enda som räknas i den här världen. hur talangfull du än är så måste du kämpa ingenting är gratis!

Du kommer inte börja på topp, det har ingen annan gjort heller. Nej, antingen får du utbilda dig eller så kommer du få arbeta dig upp. Det finns ingen som är chef på direkten, blir filmstjärna utan att göra statistroller gratis, eller som bor i en etagevåning på östermalm som första lägenhet.
Det gjorde varken Blondinbella, Miley Cirus eller dina föräldrar.

Din första bostad kommer inte vara något slott, men du har möjlighet att förändra det om du jobbar för det.
Din första partner kanske inte är din prins men du kan gifta dig med någon annan.
Din första lön kommer inte innehålla sex nollor, men kanske någon dag med en jävla massa slit!

90talister

Var rädd om dina vänner, trots att du kan kontakta alla i hela världen via nätet så får du aldrig någon som har känt dig som barnsben igen.
Ta hand om din familj, en dag är de allt du har.
ge inte upp!
Våga vara nöjd med det du har.

Och sist men inte minst, att vara vuxen är inte farligt. Det gör inte mer ont än att vara ungdom. Det är tvärtom roligt. Att få leva sitt eget liv. På sina egna villkor. Inte på blondinbellas eller någon annans. Och Alla yrken och människor behövs i samhället, inte bara de kända.