Work It

Idag har jag tränat. Det var ehhh… intressant. Det är skönt på så många sätt men om jag har svårt att hålla mig från tårar vanligtvis så blir det ännu svårare där. Min PT är förvisso både otroligt snäll och förstående (men inte för förstående) men det känns ändå svagt av mig. Må hända att jag skäms fruktansvärt mycket över förhållandes misslyckande men jag skäms inte över att jag mår dåligt. Det känns normalt. Och det känns betydligt mognare och modigare att våga stanna upp och känna. Jag hade också kunnat gå ut och hitta någon ersättare men det är inte så livet fungerar. Man måste våga vara i kontakt med sig själv. Nu går det ut över träningen till viss del men det går ut över hela mitt liv så det kvittar. Jag vet att detta är den rätta och enda hållbara vägen.

Min PT är inte bara min PT utan han är även min ofrivilliga psykolog. Så har det varit även när jag mådde bra. Det är skönt att prata med någon. Speciellt någon som är ganska mycket äldre och kan ge mig ett annat perspektiv. Plus att det inte blir så himla känslosamt eftersom jag ju samtidigt måste ta mig igenom träningen. Det blir terpai dubbelt upp fast att jag bara betalar för en. Win win. Jag är slut på så många sätt när jag går därifrån. Jag skulle vilja träna lite oftare och funderar på att köpa hem lite enklare saker så som kettlebells. Har ni några bra tips på smidiga träningshjälpmedel att ha hemma?