Förhållanden

Så, vad hände?

Jag kan inte påstå att jag är jättesugen på att blogga. Eller prata. Eller äta. Eller ens vara vaken för den delen. Varje dag som jag vaknar så är det första jag gör att kämpa mot tårar. Vi kan konstatera att jag är ledsen, väldigt ledsen. När jag, tillsammans med Alex, startade den här bloggen så var en av grundtankarna att vi skulle visa verkligheten. Inte bara allt positivt utan även de jobbigare stunderna. Och där är jag nu. Min älskade, fina pojkvän och sambo har hamnat i en livskris och därmed ifrågasätter vårt förhållande. Han säger att han vill göra slut. Att vi inte har någon framtid men jag vet att han menar att han inte har någon framtid. Helt plötsligt känner han sig gammal. Jag vet att vi har det bra och att det är något med grundläggande än vårt förhållande som gnager. Inte hjälper det dock för jag är så oerhört ledsen i alla fall. Vilket väl är mer än rimligt efter sju år och en chock? I hela ledsamheten ligger att han och jag är olika. Jag kämpar tills jag stupar, han ger upp vid första motstånd. Således tyckte han att man avslutar ett 7-årigt förhållande på 30 minuter. Att man på en halvtimma avslutar ett kapitel, även om det är mitt i en bok, och börjar en helt ny bok. Jag tycker man pratar, diskuterar och tittar på möjligheter. Speciellt, SPECIELLT, när båda parterna tycker om varandra oerhört mycket och tycker man har det bra. Självklart finns det problem men inget som vi inte kan lösa. Därmed inte sagt att det kommer vara lätt. Nej nej. Jag har inga inbillningar om att detta ska lösa sig på en kvart (uppenbarligen inte då det pågått i en månad) men jag känner starkt att han kommer känna likadant i nästa förhållande. En stor del i anledningen till att han vill göra slut är att han har en bild av hur förhållanden ska vara och hur det ska kännas. Tankar som jag också brottats med. Tankar som kommer i ett annat inlägg.

I en månad har jag nu var varit snäll, tålamodig och kärleksfull. Gjort allt för att inte visa hur ledsen och besviken jag är. Allt medan jag inte får något tillbaks. Knappt ett tack, knappt ett hej. Och det mina vänner, sliter enormt. Det tillsammans med ovissheten är katastrofal. Dom två sakerna har gjort mig till ett vrak. Jag ser inget slut på den mörka tunneln. Jag är beredd att ge honom all tid och förståelse i världen men någonstans måste jag tänka på mig själv. Jag måste kunna se ett slut på tunneln.

Förra vecka var vi på vårt första besök hos familjerådgivningen. Jag vet inte vad jag tycker om det. Svårt att dra någon slutsats efter en gång. Däremot tycker jag det är läskigt. Jag satsar mitt förhållande på något som jag inte vet så mycket om. Men så här är det, jag har gjort allt jag kan. Hur mycket jag än vill hjälpa den man som jag innerligt älskar så kan jag inte. Parterapin är mitt sista hopp. Vi har bägge konstaterat att det egentligen inte är parterapi som behövs utan att det är han som behöver enskild terapi. Jag nöjer mig med att han går med på parterapi. Det är stort och betyder mycket. Jag känner att går det inte så går det inte. Då har vi försökt allt vi kunnat. Hoppas jag. För det vore tråkigt om vi inte fick ihop det för vi inte förstår hur.

Ni som gått parterapin får gärna lämna en kommentar om vad ni tyckte. Jag vet som sagt inte alls vad vi gett oss in på.